Allt rasar. Kaos.

jag tror jag dör

Those who don't believe in magic will never find it ~

Igår var jag på Lindex, kände att det var dags att uppdatera min garderob. Upptäckte snart att det mesta var för stort, så jag styrde stegen mot barnavdelningen där jag hittade en massa fina klänningar som jag bestämde mig för att prova - alla i storlek 170, eftersom jag inte trodde att något mindre skulle passa. Alla var för stora, så jag hämtade en storlek mindre. Även de var förstora, storleken där under också. Tillslut stod jag där med en klänning i storlek 146 (eller vad de nu har för storlekar, något på 140 var det i alla fall) och jag var nära på att börja gråta av frustration. Den var för stor. Är det jag som är för liten eller är det Lindex som bara gör kläder till morbidly obese kids?

Jag har haft fullt upp det senaste, det är därför jag inte kunnat skriva något. Sist jag skrev var dagen innan vår bal på slottet. Det var alldeles fantastiskt, alla var så himlastormande vackra i sina klänningar och kostymer. Jag blev kär i världen. 

Den helgen bakade jag så mycket jag orkade, för veckan därpå tog jag studenten och jag vet inte hur många gånger jag grät under dagen. Jag grät av ångest, sorg, smärta och lite glädje. Jag försökte så gott jag kunde stänga ute alla mina känslor, annars skulle jag fått återkommande panikångetattacker under hela dagen. Jag lyckades i alla fall gråta långt mindre än vad jag trodde att jag skulle göra. Jag förtränger fortfarande att jag tagit studenten för att slippa ta itu med den känslostorm som kommer följa när jag väl börjar tänka på det. Det är inte det minsta hälsosamt, men jag orkar inte bli förstörd nu. Jag vill också vara lycklig, om så bara för en stund. 

Så på den sista tiden har jag varit på bal, student, bröllop och snart skall jag på ytterligare två studenter. Man kan tro att jag har försökt skärpa mig och verkligen äta under de här tillfällena, man kan tro fel. Jag överväldigade av insikten att alla inte alls stirrade på mig när jag satt och petade i innehållet min tallrik, utan att folk faktiskt var upptagna med annat. Dock ledde det inte till att min olust att äta inför andra dämpades, snarare fick den nytt liv och jag fortsatte att peta i maten tills någon kom och städade undan min tallrik. 

Jag orkar inte med kampen jag utkämpar varje gång jag skall äta något. Jag orkar verkligen inte mer.

Jag vill vara smal, men jag vill inte behöva genomgå detta för att nå dit. 

Samtidigt vet jag att om jag skulle försöka bli "frisk" (/normal...) så skulle min vikt skjuta i höjden och jag skulle dö av ångest. Jag som redan är livrädd för speglar, vågar och andras blickar skulle bli rent paranoid av att öka i vikt. Jag vill verkligen inte bli tjockare. Jag vill inte ha det fettet som redan täcker min kropp, än mindre vill jag ha ytterligare fett. 

Jag saknar min pojke så himla mycket. Han är långt borta och kan inte rädda mig från nattmonstrena som rör sig i mörkret. Min lilla nittio-säng är obegripligt stor när han inte ligger bredvid. Jag saknar hans tunga andedräkt när han somnat med ansiktet intill min nacke. Jag saknar hur hans bröstkorg höjer och sänker sig i takt med andetagen när jag vilar mitt huvud mot den. Jag saknar hur hans kramar får mig att känna mig vackrast i världen. Jag saknar hur hans ögon talar om för mig att ingenting kan skada mig så länge han är i närheten. Men nu är han inte här.

Snartsnartsnartsnartsnartsnartsnartsnartsnartsnartsnart.

Jag försöker. Jag önskar jag vore starkare