You're just as sane as I am ~

Jag hade världens mest fantastiska kväll igår. Min pojke "kidnappade mig"; han sade åt mig att göra mig fin och sedan åka hem till min mamma så att han också kunde göra sig fin, han sade bara att vi skulle göra något men han vägrade berätta vad det var för något. Jag var jättenervös, jag avskyr att inte veta vad som händer och att inte ha kontroll, att inte planera. Jag var livrädd att han skulle ta med mig ut på restaurang och jag var livrädd att jag skulle bli så trött att jag inte skulle orka med vad han än hade planerat. Mina sömnproblem har nått sanslösa höjder. Natten till fredag sov jag ungefär tre timmar; jag somnade vid fem och vaknade halv åtta.
Jag var verkligen livrädd men försökte så gott jag kunde att inte visa det. Vi gick runt lite i stan, jag frös jättemycket så jag var tvungen att köpa fula strumpor på H&M för 50 spänn, hejdo pengar! Vi åkte till Linné, den allra finaste stadsdelen i Göteborg och så gick vi en stund sedan svängde pojken helt plötsligt in på en mindre gata, som inte hade något annat än en lång, lång trappa och en restaurang halvvägs uppför trappan. Han sade "Kom så tävlar vi, ser vem som orkar springa hela vägen upp" och jag sprang. Han gick, jag fick ont i knäna och han stannade vid restaurangen, tog min hand och ledde mig in. Det var så himla mysigt. Tända ljus, Buddha-statyer, mörka trämöbler, fin bakgrundsmusik och buffé. Jag blev så lättad, det är så himla mycket lättare att äta buffé än att beställa från menyn på restaurang. Om man äter buffé får man själv bestämma exakt vad av det som bjuds man vill ha och exakt hur mycket man vill utan att någon kan säga något. Man upprör ingen kock genom att lämna kvar mer än hälften av maten på tallriken och man upprör ingen pojkvän heller.
Jag åt faktiskt. På en restaurang. En och en halv vårrulle, två skivor kallrökt lax och några vindruvor. Det ingick öl eller vin till maten, bartendern skrattade när jag bad om vatten. När vi gick därifrån vägrade han fortfarande att tala om för mig vad som skulle hända. Vi tog spårvagnen och inte förrän vi var på väg att kliva ur sade han att vi skulle gå på bio. Jag blev så glad att jag började hoppa och studsa och skrek "Bio, bio, bio!".

Efter bion sade han att han hade en sak kvar som vi skulle göra. Jag ville stanna på vägen och pussas under stjärnorna men då sade han att det måste vänta. Jag förstod med en gång vart vi var på väg. Ett parkeringshus mitt i Göteborg med utsikt över nästan hela stan. Våning sju. På kvällen är det fantastiskt vackert, alla lampor och stjärnor lyser som om dem lyste för oss. Vi var där för nästan exakt ett år sedan, när vi nyss blivit ihop. Det var precis lika magiskt, lika vackert, lika himlastormande underbart den här gången.

"Sedan tog du med mig upp på taket. Göteborgsnatt och snöänglar och jag ville stanna där för evigt. Våra andetag blev rök och händerna frös. Snö i håret och innanför jackan. Tusentals lampor, tända just för oss.

Våning sju.

Du är vacker, du är lycka, du är sagolik och magisk och jag älskar dig."


Han är den bästa som finns. Den absolut allra bästaste. Han är Mr. Right, han är den jag vill leva mitt liv med, skaffa barn med, bli gammal med. Jag vill stå bredvid honom vid badrumsspegeln när han börjar räkna sina rynkor. Jag vill gå ned för altargången bredvid honom i en klänning från Vera Wang. Jag vill möblera min första lägenhet med honom. Jag vill gå barnvagnspromenader i höstsolen med honom. Jag vill misslyckas med julbaket med honom.