När vodkan gjort oss vackra ~

"Sådana som du och jag behöver inte motionera. Vi brottas mot våra demoner istället."
Jag har så fina vänner, sådana som gör mig alldeles tårögd av glädje och tacksamhet klockan ett på natten när monstren morrar under sängen och pojkvännen är alldeles för långt borta (fast egentligen är han ju bara några kilometer bort).

Jag känner mig tjockare än någonsin.

... så lovar jag att rädslan aldrig mer skall bo hos dig.

Oh, dearest, we've got miles to go before we sleep ~

Fyfan vilken jävla skithelg. Det var längesedan jag kände mig så sviken, lämnad, bortglömd, överflödig och värdelös på samma gång. Vet inte hur många gånger jag brustit i gråt de senaste fyra dagarna. Alldeles för många, helt klart. Allting gör så ont utan någon egentlig anledning och mitt hjärta brister och går itu hur mycket jag än försöker plåstra om det. Om än det kunde vara enkelt att leva om så bara för en dag.

Idag är det exakt en vecka kvar tills jag skall på bedömningssamtal. Jag får ångest och magont så fort jag tänker på det, vill inte tänka, vill inte känna efter, vill inte prata, vill inte bli behandlad som någon jävla sjukling. Hur skall detta gå? Jag är så tacksam att jag har vänner som stöttar mig, familj som gör vad de kan för att stötta mig och framför allt för att jag har en pojkvän som skulle göra allt och lite till för mig. Han har lovat att följa med mig till Uddevalla, sitta utanför och vänta på mig medan jag är inne på samtal och sedan pussa mig på pannan när jag kommer ut.

Jag vill verkligen inte det här och jag känner att jag bara whinar hela tiden, men hela mitt liv känns så otroligt deprimerande just nu så det är svårt för mig att tänka positiva tankar.
Har inte vågat ställa mig på en våg på hela helgen; dels för att jag är livrädd för att jag skall ha gått upp i vikt och dels för att jag inte vill veta att jag har gått ned mer i vikt heller.

Jag känner mig så jävla liten, i huvudet alltså. All of this scares me to death och jag vågar knappt göra saker längre. Jag är rädd för att vara en belastning - en besvikelse.

Att leva gör så ont.

Lovers are lonely ~

Okej, here we go. (Har för övrigt märkt att jag börjat blanda engelska och svenska mer och mer sedan jag kom hem, vilket roar mig väldigt mycket - nästan så att jag skrattar högt åt mig själv varje gång det händer)

Jag har ju varit bortrest i en vecka, tillsammans med ett antal andra personer, varav två av dessa ständigt kommenterat mitt matintag, mitt utseende och min icke-existerande hungerkänsla. Kommentarer som "Åh, du är så smal" och "Jag önskar verkligen att jag var lika smal som du" har varvats med "Du äter så jävla lite, ät mer!" och "Du är sjuk, hur kan du äta så lite och ändå inte vara hungrig?". Jag mår så dåligt av sådana kommentarer, vad svarar man? Vad tror dem att de kan uppnå genom att tjata på mig att äta mer?

Pappa ringde igår när jag var på väg till en kompis. Vi pratade lite och sedan frågade han om jag ätit middag. Nej svarade jag. "Du ser väl till att äta sedan då, så att du inte magrar."
Fucking fuck, varför kan de inte bara förstå hur svårt det är för mig att höra sådana saker och hur jävla svårt det är för mig att äta, trots att jag verkligen försöker. Igår åt jag ändå så himla mycket att jag trodde jag skulle spricka.
Jag åt fyra grova smörgåsar, fyra chicken mcnuggets, tre ballerina kladdkaka och jag drack en liten chokladmilkshake, ett glas oboy och en kopp té! Holy mother of God. Okej, så himla mycket kanske det inte var om man tänker på att det är utspritt över hela dagen men det kändes verkligen som att jag gick omkring och åt heeela tiden.
När jag vägde mig sist, igår morse, så vägde jag mig på en våg som visar ungefär två kg mer en vad man egentligen väger. Den visade 45,9 kg och jag dog. Det betyder att jag väger 43,9 och folk tycker ändå inte att jag är så himla smal. (Refererar i synnerhet till dem jag reste med, som pratade om andra tjejer som var jättejättesmala)

Jag vet inte vad jag skall göra med mig själv, mitt liv är upp och ned och snart skall jag på bedömningssamtal. Jag har helt ärligt talat aldrig varit så här rädd i hela mitt liv. hela min kropp skakar, mina händer skakar så mycket att jag knappt kan hålla i saker utan att tappa dem.

Min mamma ringde förut för att kolla att jag hade ätit frukost... Det gör ont att de inte litar på mig längre.

Jag längtar så tills jag skall åka till min fina, fina pojke ikväll och krypa upp i hans famn så att han kan pussa mig på pannan och säga att allt kommer att ordna sig.

Det är så rörigt i min hjärna, jag får inte ordning på någonting - allra minst mitt eget liv, så ni får helt enkelt leva med att det här är ett väldigt rörigt inlägg.

 Jag dör. Vågar inte känna efter. Stänger av alla känslor. Väntar på psykbrytet.

Find my head is always up in the clouds ~

Bristen på uppdatering beror på att jag har varit utomlands och shoppat upp alla mina pengar. Den andra augusti klockan 10.00 skall jag åka in till Uddevalla på bedömningssamtal. Min pojkvän har lovat att följa med. Jag är så jävla rädd.


Så fruktansvärt jävla rädd.

Ride my wild heart ~

Stod just och velade i säkert en kvart om jag skulle våga ta en ballerinakaka eller inte. Kom fram till att jag inte vågade. Tog ett glas vatten istället, eftersom jag redan blivit itvingad frukost idag. Vaknade hemma hos pojkvännen och hans mor och syster tyckte att jag såg så blev ut och de fick mig att äta både en smörgås och ett knäckebröd.

De ringde idag. Inte ett som de sade, utan klockan elva. Jag tror att det var bra att de gjorde det, annars hade jag nog aldrig vågat svara. Hon frågade en massa frågor; om min relation till mat, min vikt och längd, min situation hemma osv. De kommer skicka en kallelse hem till mig den här veckan, sedan skall jag få komma på ett bedömningssamtal där vi skall lägga upp en behandlingsplan och sedan skall jag påbörja behandlingen.

The world is spinning too fast och jag har förlorar all kontroll.

C'est ma réalité ~

Imorgon, klockan 13.00, ringer någon från ätstörningsenheten i Uddevalla hem till mig. För att boka in på på bedömningssamtal.

Jag har gått ned i vikt, igen. Träffade en av mina bästaste vänner idag, för första gången på en månad, och hans första kommentar var "Har du gått ned ännu mer i vikt?". Jag förstår inte hur alla kan tycka att jag är så smal när jag ser ut som ett jävla monster.

Jag vet inte om jag borde vara lättad för att de skall ringa imorgon, men det är jag inte. Jag är rentav förtvivlad. Jag kommer bli tjock, de kommer tvinga mig att äta och jag kommer att gå upp i vikt. Jag fick nästan panikångest när barnmorskan på Ungdomsmottagningen sade att hon skulle ringa till ätstörningsenheten. Grät och skakade medan hon gjorde sitt samtal, och fick än mer panik när hon talade om för mig att de skulle ringa imorgon. Överväger att inte lyfta på luren. Jag är livrädd.

Så kan det gå, när inte haspen är på ~

Jag svimmade igår. För första gången sedan jag var tre år och halkade på badrumsgolvet. Ironiskt nog skedde även detta svimningsanfall i badrummet. Jag var hemma hos en kompis igår, vi skulle ha myskväll och filmmarathon med några tjejer. Efter att vi tittat på två filmer bestämde vi oss för att det var dags att laga mat. Medan vi gjorde det fick jag jätteont i magen, verkligen jättejätteont, och när vi skulle börja äta så var jag tvungen att gå på toa - liksom för att se om det var därför jag hade ont i magen. När jag satte mig på toan började det snurra i huvudet och det sista jag minns är att jag tittade ned på mina händer och kände hur hela kroppen domnade bort. Jag vaknade av att de andra tjejerna stod utanför dörren och bankade och skrek. Det var jätteläskigt, de lät så rädda och jag förstod ingenting där jag låg på det kalla badrumsgolvet. Jag reste mig snabbt och låste upp dörren och sade "Jag tror jag svimmade". Fick lov att lägga mig i soffan och ringa mamma så att hon skulle komma och hämta mig. När jag låg där var tjejerna jätterara; de klappade mig på huvudet, hämtade vatten, masserade mina fötter, lade en varm handduk på min mage och alla satt på golvet runt soffan för att hålla mig sällskap. Jag kände bara att jag förstört hela kvällen för dem.

I alla fall så vet mamma allting nu. Vi pratade till två inatt, trots att hon skulle upp och jobba idag. Jag har lovat att gå till ungdomsmottagningen idag, jag vet inte om jag vågar. Jag vet inte om jag vill det här. Stackars mamma.
Varför skall jag försöka bli frisk från nånting jag inte ens är sjuk i?

Med fötterna i luften och huvudet på jorden ~

Jag vägde mig för någon timme sedan. Jag borde ju egentligen vara glad. Jag väger 46 kg, som jag gjorde förut också. Ändå är det enda jag kan tänka på att jag väger alldeles för mycket, jag är tjock och titta på mina lår. Jag hör fler och fler kommentarer om att jag är tanig, skinny, alldeles för smal och så vidare. Varför ser de inte? Hur kan de undgå att se att jag lider?

Jag ville väga 48 kg. När jag kom till 48 skulle jag sätta stopp, skulle vara nöjd med mig själv, skulle börja äta lite mer. När jag kom till 48 hängde allt fläsk fortfarande och flaxade så fort jag rörde mig, jag var inte nöjd och jag började äta mindre. Jag gjorde en intervju för min fina väns projektarbete om ätstörningar. Hon frågade mig om min idealvikt och jag svarade att det var 48, men när jag nu kommit till 48 så var det plötsligt 46-47. Hon frågade mig om jag kommer kunna stoppa mig själv när jag kommit dit. Jag svarade att jag trodde att jag skulle kunna göra det. Det kan jag inte.

46 är för mycket. 45 är för mycket. 44 är lagom. Och sedan då? Då kommer 44 vara för mycket, 43 för mycket och 42 lagom och så kommer det bara fortsätta. Jag är fast i den här jävla skiten och det spelar ingen roll hur mycket jag försöker, jag kommer inte här ifrån. Jag är min ätstörning, och min ätstörning är jag. Att göra sig av med den ena skulle vara att göra sig av med den andra.

Mamma hittade bilder på min dator. Bilder som jag tagit på mig själv, ja, ni kan ju tänka er vilken typ av bilder det var. Det var ingenting jag någonsin önskat att min stackars mamma skulle behöva se. Nu väntar ett långt samtal med henne om mina matproblem, något vi aldrig talat om trots att vi kan prata om allt mellan himmel och jord. Jag är helt enkelt inte modig nog. När mamma berättade att hon hade sett bilderna föreslog hon BUP igen, hon frågade hur längesedan bilderna var tagna för jag äter ju mer nu för tiden (pfft, jag har väl aldrig ätit så lite som jag gör nu) och jag tycker så synd om henne. BUP kommer aldrig att kunna hjälpa mig, inte med det här. Jag måste ha professionell hjälp. Samtidigt är jag så jävla rädd; rädd för att gå upp i vikt - bli ful, fet och äcklig, rädd för att en behandling skulle ta jättelång tid och att jag skulle bli isolerad, rädd för att mitt liv skulle försvinna. Åh, jag är så kluven. Jag orkar inte leva så här men samtidigt vet jag att om jag skulle acceptera behandling så skulle jag bli fet. Och min pojkvän gillar inte tjocka tjejer. 

Jag älskar honom så mycket att jag går sönder inuti. Jag tycker så synd om honom som måste leva med mig, med det här. Det är inte något någon människa förtjänar. Fy bubblan, vad jag är ledsen idag.