Now and forever ~

Sitter i sängen med tjocka tofflor och önskar att jag hade ork att göra något vettigt; kanske städa lite, läsa en bok, rita eller baka men det har jag inte. Så jag sitter bara här och hjärtar allt jag kommer över på weheartit, äter jordgubbar och saknar han som gör hela min värld magisk.
Jag har ätit en halv låda jordgubbar helt själv och det är nästan, men bara nästan, så jag förmår mig själv att känna mig lite duktig. Inte nog med det, jag har faktiskt ätit fler saker idag. Jag åt en nektarin till frukost, jag fick i mig en halv bit matpaj till lunch (!) och så åt jag till och med några skedar mjukglass. Och så fort jag skrev upp allt här nu så blev jag illamående. Var stolt över mig själv hela dagen fram tills nu, när jag inser hur mycket jag stoppat i mig. Fucking jävla skit. Har inte ätit så här mycket på länge, och det är för mycket. Fuuuck, jag skall sätta på spotify och ställa mig och dansa bort allt.Dansa bort kalorierna, dansa bort fettet, dansa bort skammen och skuldkänslorna, dansa bort besvikelsen och dansa bort livet.

Jag ringde min pojkvän efter att jag varit på sjukhuset i fredags. Han frågade hur det hade gått och jag svarade "Sämst. Jag grät.", han frågade inte ens varför. Mina tårar är vardagsmat för honom. Jag önskar att jag hade honom hos mig. Han hade låtit mig hålla hans hand, pussa hans kind och gömma mig i vrån där halsen, nacken och axeln möts och han hade pussat mig på pannan, sagt att han älskar mig och att han är stolt över mig för att jag kämpar.

Det är jobbigt att försöka låtsas vara stark när man inte är det egentligen. När man är den allra svagaste stackars sate som någonsin satt sin fot på denna jord, hur skall man då kunna låtsas vara stark inför sin hjälte? En hjälte som aldrig ger upp hoppet, en hjälte som älskar villkorslöst, som tar dig i handen och fastän det blåser full storm så går ni tillsammans ut genom dörren. Jag vill inte svika honom.
Han är det som gör världen vacker, marken lätt och luften varm. Jag vet inte hur det ens är möjligt, men jag älskar honom mer och mer för varje dag. Det är han som är Mr Right och jag skall kämpa hårt, hårdare, hårdast för att bli frisk så att jag inte behöver vara sjukskriven, så att vi kan flytta ihop och skaffa barn. Jag vill, varje nerv i min kropp skriker efter ett liv med honom men jag vet att ingenting är möjligt så länge jag är sådan här.

Nu tänker jag lägga upp en matplan inför imorgon och den skall innehålla mer än vad jag vanligtvis äter. Det skall vara frukost, lunch, middag och kvällsmat och så här skall det se ut.
Frukost: en smörgås, en kopp té
Lunch: en hel scones/en hel tallrik havregrynsgröt, en kopp té
Middag: vad som än bjuds här hemma och jag skall försöka ta en så stor portion som möjligt och jag skall försöka att inte lämna något kvar
Kvällsmat: en smörgås, en kopp té

Gud, jag känner redan nu vilken jävla ångest jag kommer ha redan vid lunchen imorgon. Shit, hur svårt kan det vara egentligen? "Vanliga" människor äter ju utan problem, varför skall inte jag kunna göra det?
För att jag tror att jag har över 40 centimeter bredare höfter än vad jag egentligen har och för att jag är riktigt jävla fet.

Time is making fools of us again ~

Min pojkvän mår så jävla dåligt, och det är mitt fel.
Jag kan inte äta, och det har börjat tära ordentligt på vårt förhållande. Om det här går åt helvete kommer jag aldrig, aldrig att kunna förlåta mig själv. Jag skulle försvinna in i min egen smärta, tvingad av mig själv till ett liv i evigt lidande. Jag skulle dö.

Jag känner mig så liten i den här världen, som att alla andra vet så mycket mer om hur man lever och hur man tar sig an livet än vad jag gör. Som att jag inte riktigt hör hemma här, för jag vet inte hur man lever ordentligt.

Jag var på ätstörningsenheten Korallen i Uddevalla tidigare i veckan. Det gick bra, över förväntan faktiskt. Min behandlare, som jag väntade mig skulle bryta alldeles förfärligt på finska, verkar väldigt snäll och förstående. Lite väl pushig kanske, men det är la å andra sidan hennes jobb. Min pojkvän följde med mig; satt och höll mig i handen i väntrummet, torkade mina tårar och pussade mig på pannan. Han är så fantastiskt bra. Han fick ligga och sova i väntrummet sedan i en timme, medan jag satt inne och pratade. Eller lyssnade mest - jag har otroligt svårt att tala om för andra människor hur jag mår eller hur jag känner, inte minst inför en total främling. Hon sade till mig "Du har anorexi." och jag grät som en dåre. Jag ville bara försvinna, springa därifrån och gömma mig. Få en varm kram och magiska piller som tar bort allt det onda.

Sedan skulle jag mäta mig, väga mig och mäta blodtryck så jag väckte min pojkvän och han fick följa med. Jag fick panik, panik, panik, panik när vågen visade mer än vad vågen hemma gjorde och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag fick så ont i magen att jag trodde jag skulle falla ihop. Behandlaren talade om för min pojkvän att "Hon har helt klart anorexia nervosa" och jag ville hoppa på henne och slå henne för så kan hon inte säga till honom, han skall inte behöva få höra att hans flickvän har anorexi. Det är inte rättvist. Han har aldrig bett om det här, han  förtjänar inte det här. Han är så mycket mer värd.
Jag skulle ta blodprov också, vilket jag faktiskt mot alla odds klarade riktigt bra trots att jag inte hade bedövning eller att jag knappt fick chans att förbereda mig. Jag är fullkomligt skräckslagen inför sprutor, nålar, operationer och allt som har att göra med något som går in eller igenom huden. Usch och fy.
Fast den här gången gick det på mindre än en kvart, och jag skrek inte ens. Jag grät bara jättelite och både jag och min pojke var stolta efteråt.

Som ett led i min förhoppningsvis nya livsstil åkte vi till Espresso House och jag lyckades faktiskt klämma i mig nästan en halv macka! Åh, vad stolt och glad och lycklig han var. Jag tror att det nästan kanske kan vara värt att äta bara för att få se honom så där.

Nej, nu tänker jag faktiskt gå och lägga mig. Klockan är tio i fem och jag har haft tjejkväll här hemma med fina, fina vänner. Vi gjorde pastasallad med sallad, gurka, paprika, tomat, majs, fetaost, pasta och quorn och jag åt! Jag åt till och med två fetaost-bitar och några majsbitar. Sedan åt vi chokladpudding och hallon, spelade spel och drack té. Det var jättemysigt, det var så galet längesedan jag träffade mina vänner. Det känns som att jag aldrig gör det längre men nu skall det verkligen bli ändring - jag skall ta tag i mitt liv! Jag skall ge allt jag kan för att bli frisk, jag skall börja med körkortet, jag skall börja träffa mina vänner igen, jag skall börja gå promenader igen och jag skall möblera om mitt rum (haha). Starting tomorrow! Åh, I can feel this, det här kommer bli bra. :D