Now and forever ~

Sitter i sängen med tjocka tofflor och önskar att jag hade ork att göra något vettigt; kanske städa lite, läsa en bok, rita eller baka men det har jag inte. Så jag sitter bara här och hjärtar allt jag kommer över på weheartit, äter jordgubbar och saknar han som gör hela min värld magisk.
Jag har ätit en halv låda jordgubbar helt själv och det är nästan, men bara nästan, så jag förmår mig själv att känna mig lite duktig. Inte nog med det, jag har faktiskt ätit fler saker idag. Jag åt en nektarin till frukost, jag fick i mig en halv bit matpaj till lunch (!) och så åt jag till och med några skedar mjukglass. Och så fort jag skrev upp allt här nu så blev jag illamående. Var stolt över mig själv hela dagen fram tills nu, när jag inser hur mycket jag stoppat i mig. Fucking jävla skit. Har inte ätit så här mycket på länge, och det är för mycket. Fuuuck, jag skall sätta på spotify och ställa mig och dansa bort allt.Dansa bort kalorierna, dansa bort fettet, dansa bort skammen och skuldkänslorna, dansa bort besvikelsen och dansa bort livet.

Jag ringde min pojkvän efter att jag varit på sjukhuset i fredags. Han frågade hur det hade gått och jag svarade "Sämst. Jag grät.", han frågade inte ens varför. Mina tårar är vardagsmat för honom. Jag önskar att jag hade honom hos mig. Han hade låtit mig hålla hans hand, pussa hans kind och gömma mig i vrån där halsen, nacken och axeln möts och han hade pussat mig på pannan, sagt att han älskar mig och att han är stolt över mig för att jag kämpar.

Det är jobbigt att försöka låtsas vara stark när man inte är det egentligen. När man är den allra svagaste stackars sate som någonsin satt sin fot på denna jord, hur skall man då kunna låtsas vara stark inför sin hjälte? En hjälte som aldrig ger upp hoppet, en hjälte som älskar villkorslöst, som tar dig i handen och fastän det blåser full storm så går ni tillsammans ut genom dörren. Jag vill inte svika honom.
Han är det som gör världen vacker, marken lätt och luften varm. Jag vet inte hur det ens är möjligt, men jag älskar honom mer och mer för varje dag. Det är han som är Mr Right och jag skall kämpa hårt, hårdare, hårdast för att bli frisk så att jag inte behöver vara sjukskriven, så att vi kan flytta ihop och skaffa barn. Jag vill, varje nerv i min kropp skriker efter ett liv med honom men jag vet att ingenting är möjligt så länge jag är sådan här.

Nu tänker jag lägga upp en matplan inför imorgon och den skall innehålla mer än vad jag vanligtvis äter. Det skall vara frukost, lunch, middag och kvällsmat och så här skall det se ut.
Frukost: en smörgås, en kopp té
Lunch: en hel scones/en hel tallrik havregrynsgröt, en kopp té
Middag: vad som än bjuds här hemma och jag skall försöka ta en så stor portion som möjligt och jag skall försöka att inte lämna något kvar
Kvällsmat: en smörgås, en kopp té

Gud, jag känner redan nu vilken jävla ångest jag kommer ha redan vid lunchen imorgon. Shit, hur svårt kan det vara egentligen? "Vanliga" människor äter ju utan problem, varför skall inte jag kunna göra det?
För att jag tror att jag har över 40 centimeter bredare höfter än vad jag egentligen har och för att jag är riktigt jävla fet.