Högt över molnen ~

Sitter här och snorar och har ångest. Ångest över mat och för att skolan snart är slut. Lider av en relativt stark separationsångest som inte bara gör det svårt för mig att skiljas från människor, utan även saker. Städade ur mitt skåp i skolan idag för att lämna tillbaka nyckeln. Jag stuvade ned alla mina saker i min väska medan tårarna rann ned för min kind. Tog med mig sakerna hem för att försöka rensa ut vad som borde slängas och inte här, för att undvika en ångestattack i skolan.

Så nu sitter jag här och gråter istället. Försöker förmå mig att slänga alla skitsaker jag samlat på mig under de här tre åren men det är helt omöjligt. Jag tänker att det här kanske jag behöver veta i framtiden eller ååh, jag kommer ihåg när vi gjorde det här och det kan jag inte slänga bla, bla, bla. Försöker så gott jag kan att bara ta till vara på uppsatser jag skrivit och papper från språklektioner. Jag tycker att det är viktigt att kunna många olika språk så att man kan föra sig vart än livet tar en. Fast det slutar ändå med att jag sparar allt.

Jag har haft den absolut bästa veckan på länge. Har mått så himla bra och bara gjort saker som gjort mig lycklig.  Jag har varit på en jättestor fest, firat ett halvår med pojken, varit på bio, köpt klänningar och strumpebyxor, gjort något som jag aldrig gjort förut (hemlighetsmakeriiiiii), varit på klassfest, haft klassdag och imorgon skall jag klä upp mig ordentligt för då är det bal på slottet. Till råga på allt har jag dock blivit förkyld och kan knappt andas. Hoppas att det släpper lite tills imorgon, jag hinkar té med c-vitamin i.

Jag har inte vågat ställa mig på vågen på flera dagar. Jag har inte ätit särskilt mycket mer än vanligt, men ändå har jag lyckats få i mig lite mer. Borde se det som en framgång, borde verkligen det, men det är så jävla svårt. Allt jag ser nu är fettet som väller över överallt; mina tjocka lår, magen som putar ut, "kärlekshandtagen" som viker sig över strumpebyxorna, korvfingrarna och fettet som hänger från armarna. Jag känner mig så vidrig.

Mår så himla dåligt just nu. Är jätteförkyld och tjock, har separationsångest of doom och känner mig inte det minsta älskad. Det kommer bli en rolig natt.

Partir c'est mourir un peu betyder förresten ungefär "Att skiljas är att dö en smula". Det passar så himla bra in på mig. 

Varför skall det vara så jävla svårt att göra något så normalt som att äta?

My head is currently a horrible place to be ~

Ber om ursäkt för bristen på uppdatering. Jag har haft så galet mycket att göra i skolan att jag helt enkelt inte haft tid att skriva. Jag har suttit uppe till sent på natten varje kväll i två veckor för att få allt färdigt och nu är jag en sådan där levande zombie igen. Bara går omkring, gör allt på rutin och ingenting verkar vettigt. Imorgon är dock allt över. Efter imorgon kommer jag inte behöva göra en endaste skoluppgift till på väldigt, vääääldigt länge och det skall bli så skönt. 

Helgen som jag fruktade blev inte fullt så farlig som jag hade väntat mig. Avskyr verkligen kalas och fester och sociala tillställningar. Jag fick i mig nästan en hel grillad kycklingfilé, några chips (!! USCH, jag som aldrig ens äter chips), och en liten bit tårta. Jag kände mig lite, lite, lite stolt efteråt men bara lite. Lite duktig tyckte jag att jag var som hade ätit, men ångesten är starkare. Hade helst av allt velat springa och gömma mig, men vem gör det på ett kalas? 

Min riddare på vit häst (wait@bilddagboken.se) var tvungen att åka sedan också och då blev det ännu jobbigare. Alla började försöka få mig att dricka alkohol och äta en massa onyttigheter, men jag dricker aldrig alkohol längre för att det är så mycket kalorier i det. Äter inte heller varken chips eller ostbågar eller något sådant. Fast i lördags gjorde jag det, jag åt några chips. Sedan mådde jag skitdåligt. Åh, jag orkar inte med det här.

På vägen till festen pratade jag med min pojke om att jag funderar på att anmäla mig till Anorexi- och Bulimienheten efter skolan, för att jag inte orkar leva så här. Det enda han sade var "Om du tror att det skulle hjälpa dig så tycker jag att du skall göra det" och sedan var det samtalet avslutat enligt honom. Om jag skall orka gå igenom det här så behöver jag hans stöd och just nu känns det inte riktigt som att jag har det. Vet inte vad jag skall göra, jag känner mig inte redo - inte för någonting. 

Jävla pepp inlägg det blev, men jag är inte så pepp just nu heller. Imorgon låter det nog annorlunda, för då är jag fri! 

Fri från skolan i alla fall...

Sophisticated Lady ~

Jag har fått i mig så himla mycket mat idag, min mage är helt enorm. Det började när jag efter skolan gick till affären för att köpa hallon att äta när jag pluggar ikväll. Jag kom ut med hallon och en glass! Kände ångesten komma krypande, men försökte skjuta undan den. Inte blev det bättre av att jag kollade kalorierna när jag redan betalat för glassen och gått ut. 340 kcal. Trehundrafyrtio kalorier. Kände mig så himla tjock, ändå kunde jag inte slänga glassen, trots både illamående och ångest. Den kostade 27 kronor, och så mycket pengar kastar man inte bara bort. Sedan lagade pappa mat och då blev jag tvungen att äta.Två potatishalvor och fisk. Dränkt i grädde och ost! Åh, jag ville inte vara med. Sedan har jag ätit 125 gram hallon á ca 40 kcal, druckit ett halvt glas mjölk, en kopp té med mjölk och en powerking. Vet inte vad maten jag åt innehöll, men har säkert landat på en 1000 kalorier idag. Det var längesedan jag åt såhär mycket och kände mig såhär tjock och nu sitter jag här med ångest och en mage som putar ut. Uuusch.

Funderar över hur jag skall lyckas överleva helgen. På fredag skall jag ha myskväll med min pojkvän, det var så längesedan det bara var han och jag. Våra dagar tillsammans just nu ser mest ut som så att han kommer hit, jag sitter och pluggar, han går och lägger sig, jag sitter och pluggar flera timmar till och när jag sedan går och lägger mig så har han somnat för längesedan. Han kommer säkert vilja äta något gott. Jag kommer inte vilja äta alls.
På lördag skall vi till en kompis på kalas. Ordet kalas är i min värld synonymt med en jävla massa mat och kakor/tårta. Jag skall själv baka och ge bort som födelsedagspresent. Jag fullkomligt avskyr att infinna mig på sådana här tillställningar, då det inte är tillåtet att inte äta. Där man måste trycka i sig en massa skit bara för att andra tittar och frågar om man inte gör det. Jag gillar inte att folk inte kan låta mig vara ifred.

T var här idag. Åh, vad jag har saknat henne! Hon är så himla fin. Vi pratade om pojkar och om ätstörningar. Det är så skönt att kunna prata med någon i verkligheten som faktiskt har insikt i hur det är och som kan relatera. Jag visade henne My Immortal, den värsta fan fiction som någonsin skrivit. Vi skrattade så vi grät.

Det har tagit mig galet lång tid att skriva det här inlägget. Jag har så svårt att koncentrera mig på saker en längre tid, jag håller alltid på med flera saker samtidigt för att inte bli uttråkad och tappa lusten helt. Samtidigt som jag skrivit det här inlägget har jag skrivit klart en uppsats, gjort en lista på eventuella smaker på macarons som jag skall baka till kalaset i helgen, försökt lösa min 4x4 Rubik's kub och målat naglarna. Nu skall jag skriva en uppsats till, om historiska personer som förändrat mitt liv. Man skall skriva om tre, jag har bara kommit på två och den skall vara inlämnad i övermorgon. Jag skall skriva om J.K Rowling (Harry Potter) och Johann Gutenberg (boktryckarkonsten), och så skall jag lyssna på Håkan Hellström. Det skall jag göra nu.
Tjillevippen!

Sån brevlåda skall jag ha när jag blir stor. Tänk att bara få brev fyllda med vackra ord och tankar som får en att sväva högt på rosa moln, tänk om till och med räkningarna var som små kärleksbrev. "Älskade Cèline, vi vet att du har det kärvt just nu, därför vill vi bara tala om att du kan betala dina räkningar när helst du önskar. Vi bifogar en puss."

Without you, I'm nothing ~

Jag avskyr meningslösa dagar som denna. Dagar som bara flyter förbi utan att man ens hinner reflektera över vad man kunde ha gjort. Dagar då man känner sig så likgiltig inför allt att det känns som om ens liv inte fyller någon som helst funktion.

Jag åt blåbär och björnbär i mjölk idag. Det kändes riktigt bra, och somrigt. Senare ikväll skall pappa laga kyckling och wokgrönsaker. Vågar knappt tänka på det, vill verkligen inte ha något.
Idag i skolan så satt vi ute i gräset på rasten och en kille i min klass började säga till en tjej "Fan vad tjock du är, vad ful du är!" och han fortsatte med det ganska länge. Han skämtade såklart, och tjejen tog inte åt sig. Det gjorde jag. Började skaka, och kände mig ännu fetare än vad jag gjorde innan. Inte blev det bättre av att den här tjejen är jättesmal, tänk vad de måste tycka om mig då? Om han kan säga att hon är tjock, då måste ju jag vara riktigt fet? En annan kille i min klass flikade in och sade, också på skämt, "Nu kommer de få anorexi!" och mitt hjärta sjönk som en sten. Jag tycker verkligen inte att det är roligt att skämta om det. Jag vet hur det ser ut, och det finns inget som helst humoristiskt med det. Samma kille som sa att tjejen skulle få anorexi har också frågat mig om jag har anorexi. Det var förra året, i bamba. Alla satt med sina överfulla tallrikar med mat och jag satt där med ingenting, som vanligt. Jag kan inte ens minnas sist gång jag åt lunch i skolan. Nu är det nästan ett år sedan jag ens satte min fot där inne. Det ger mig absolut ingenting att sitta och titta på när andra vräker i sig mat och själv känna mig tjock. Killen, som jag för övrigt gått i samma klass som i tusen år och som vet att jag aldrig äter i bamba, vände sig helt plötsligt till mig och frågade (på skoj) "Varför äter du ingenting, har du anorexi eller?!" och jag var nära på att både börja gråta och köra knytnäven i ansiktet på honom.

Nog med svammel, jag måste ju faktiskt plugga nu innan jag skall pussa på min fina pojkvän. Pusselipuss

Måndagsångest ~

Då var vi här igen. Ny blogg, ny tid, ny start, nytt liv. Den här bloggen kommer att handla om fina klänningar, kärlek, Harry Potter, filosofi, drömmar och allt möjligt annat som mitt liv kan tänkas innehålla, men framför allt kommer den att handla om min dagliga kamp. Inte för att jag är uppmärksamhetssökande, inte alls. Snarare för att jag behöver någonstans att skriva av mig, och det här är ett utmärkt ställe. 

En presentation kanske skulle sitta på plats. 

Mitt namn är Cèline (fast inte på riktigt, men det är fint) och jag är snart arton och ett halvt. Jag älskar att läsa och baka, resa, dansa i regn, skriva, sitta ute på altanen klockan 3 på natten och dricka té. Jag älskar nagellack, klänningar, en pojke, rosetter, tatueringar, museum, snö, Edith Piaf, alla mina vänner, Marvel och Harry Potter, 50-talet, festivaler, konspirationsteorier, religion, människor som inte alls är som man hade förväntat sig, gamla resväskor, fotografier och en hel massa annat.
Jag gillar verkligen inte rasism, stress, Tom Cruise, hysterin kring vampyrer, insekter, höjder, dagar då allt går fel men det viktigaste av allt: jag gillar inte att äta. Det är däri min dagliga kamp ligger. Jag har ätstörningar. Det känns så fel att säga, det är ju inget fel på mig. Det är i alla fall vad jag intalar mig själv, att jag är som alla andra. Innerst inne så vet jag att det inte är så, det är inte normalt att inte äta. Människor äter för att överleva. Jag svälter för att överleva. Mentalt, that is. Jag är så fet att jag mår dåligt av att titta på mig själv. 

Jag har också börjat inse att jag inte kan leva såhär. Dels för att det inte är det minsta hälsosamt, och dels för att jag inte orkar mer. Mina ätstörningar tar upp all min tid och de tar mitt liv ifrån mig då allting kretsar kring mat och kilon. Jag försöker att samla mod och kraft till att sätta ned foten och säga stopp, men det tar tid. Samtidigt som jag vill bli fri(sk) så vill jag också bli smalare. Det är svårt att sätta fokus på att bli frisk när den sjuka delen väger tyngre. 

Förlåt för ett rörigt och svamligt inlägg. Vad jag vill säga är att nu är jag här igen, ute i bloggvärlden. 

Det här är Cèlines blogg om anorexi, men också om kamp för frihet, för ett normalt liv.