Ber om ursäkt för bristen på uppdatering. Jag har haft så galet mycket att göra i skolan att jag helt enkelt inte haft tid att skriva. Jag har suttit uppe till sent på natten varje kväll i två veckor för att få allt färdigt och nu är jag en sådan där levande zombie igen. Bara går omkring, gör allt på rutin och ingenting verkar vettigt. Imorgon är dock allt över. Efter imorgon kommer jag inte behöva göra en endaste skoluppgift till på väldigt, vääääldigt länge och det skall bli så skönt.
Helgen som jag fruktade blev inte fullt så farlig som jag hade väntat mig. Avskyr verkligen kalas och fester och sociala tillställningar. Jag fick i mig nästan en hel grillad kycklingfilé, några chips (!! USCH, jag som aldrig ens äter chips), och en liten bit tårta. Jag kände mig lite, lite, lite stolt efteråt men bara lite. Lite duktig tyckte jag att jag var som hade ätit, men ångesten är starkare. Hade helst av allt velat springa och gömma mig, men vem gör det på ett kalas?
Min riddare på vit häst (wait@bilddagboken.se) var tvungen att åka sedan också och då blev det ännu jobbigare. Alla började försöka få mig att dricka alkohol och äta en massa onyttigheter, men jag dricker aldrig alkohol längre för att det är så mycket kalorier i det. Äter inte heller varken chips eller ostbågar eller något sådant. Fast i lördags gjorde jag det, jag åt några chips. Sedan mådde jag skitdåligt. Åh, jag orkar inte med det här.
På vägen till festen pratade jag med min pojke om att jag funderar på att anmäla mig till Anorexi- och Bulimienheten efter skolan, för att jag inte orkar leva så här. Det enda han sade var "Om du tror att det skulle hjälpa dig så tycker jag att du skall göra det" och sedan var det samtalet avslutat enligt honom. Om jag skall orka gå igenom det här så behöver jag hans stöd och just nu känns det inte riktigt som att jag har det. Vet inte vad jag skall göra, jag känner mig inte redo - inte för någonting.
Jävla pepp inlägg det blev, men jag är inte så pepp just nu heller. Imorgon låter det nog annorlunda, för då är jag fri!
Fri från skolan i alla fall...
Jag har själv ätstörningar, vilket du kanske förstått, men bara för att min blogg handlar om viktnedgång från en normal vikt(inte så normal nu, kan jag tillägga, då jag har gått upp pga depression och stress och är officiellt "över normal" för min längd), så får man skit för det. Om en stor tjej på 100kg+ skulle gå med i t.ex viktväktarna, eller köra nån annan bantningsmetod, GI, osv, så får dom höra att dom skall köra på kalorirestrektion(stavning?). Det är normalt, sedan om man hamnar i äs träsket eller inte, då har man uppenbarligen redan grunden för det.
SvaraRaderaJag tror inte att man får anorexi eller bulimi helt plötsligt för att man börjar räkna kalorier, det är något annant underliggande som trycker på också, lika väl som att man inte får en äs bara för att det visas smala tjejer i media. BULLSHIT.
(*restriktion) Nej, jag tror inte heller att man får anorexi eller bulimi direkt om man skulle börja räkna kalorier, men jag vet hur dem siffrorna sätter sig på hjärnan och hur svårt det är att låta bli att räkna när man vet precis hur mycket varje liten sak man stoppar i sig innehåller. Det är ju självklart upp till var och en att välja hur man vill leva sitt liv, det är bara det att jag sett så många som sagt "Jag skall bara gå ned något kilo så jag får bort det här" och sedan har det utvecklats till ÄS eller anorexi. Jag menar bara att kaloriräknare är en sådan stor inkörsport till anorexi. Även om man inte är sjuk när man börjar räkna så kommer man med största sannolikhet att bli det sedan, och det är därför jag tycker att det är fel att uppmana folk till att börja med det; det är som att uppmana folk till att bli sjuka i mina ögon, men det är ju såklart en tolkningsfråga.
SvaraRaderaNär ska vi träffas nästa gång? : ( gah blir galen på K... han inser ju inte att du behöver mer än det klassiska "gör det du känner är bäst" bläh.
SvaraRaderaTror bara att han känner att han gör så himla mycket för att försöka hjälpa mig men jag kan inte ta emot hans hjälp. Inget av det han säger gör någon inverkan och jag tror att han är väldigt trött på sjukdomen. Han verkar liksom inte förstå varför jag inte bara kan börja äta. Har försökt förklara det för honom flertalet gånger, men det verkar inte riktigt fastna där heller :(
SvaraRadera