Högt över molnen ~

Sitter här och snorar och har ångest. Ångest över mat och för att skolan snart är slut. Lider av en relativt stark separationsångest som inte bara gör det svårt för mig att skiljas från människor, utan även saker. Städade ur mitt skåp i skolan idag för att lämna tillbaka nyckeln. Jag stuvade ned alla mina saker i min väska medan tårarna rann ned för min kind. Tog med mig sakerna hem för att försöka rensa ut vad som borde slängas och inte här, för att undvika en ångestattack i skolan.

Så nu sitter jag här och gråter istället. Försöker förmå mig att slänga alla skitsaker jag samlat på mig under de här tre åren men det är helt omöjligt. Jag tänker att det här kanske jag behöver veta i framtiden eller ååh, jag kommer ihåg när vi gjorde det här och det kan jag inte slänga bla, bla, bla. Försöker så gott jag kan att bara ta till vara på uppsatser jag skrivit och papper från språklektioner. Jag tycker att det är viktigt att kunna många olika språk så att man kan föra sig vart än livet tar en. Fast det slutar ändå med att jag sparar allt.

Jag har haft den absolut bästa veckan på länge. Har mått så himla bra och bara gjort saker som gjort mig lycklig.  Jag har varit på en jättestor fest, firat ett halvår med pojken, varit på bio, köpt klänningar och strumpebyxor, gjort något som jag aldrig gjort förut (hemlighetsmakeriiiiii), varit på klassfest, haft klassdag och imorgon skall jag klä upp mig ordentligt för då är det bal på slottet. Till råga på allt har jag dock blivit förkyld och kan knappt andas. Hoppas att det släpper lite tills imorgon, jag hinkar té med c-vitamin i.

Jag har inte vågat ställa mig på vågen på flera dagar. Jag har inte ätit särskilt mycket mer än vanligt, men ändå har jag lyckats få i mig lite mer. Borde se det som en framgång, borde verkligen det, men det är så jävla svårt. Allt jag ser nu är fettet som väller över överallt; mina tjocka lår, magen som putar ut, "kärlekshandtagen" som viker sig över strumpebyxorna, korvfingrarna och fettet som hänger från armarna. Jag känner mig så vidrig.

Mår så himla dåligt just nu. Är jätteförkyld och tjock, har separationsångest of doom och känner mig inte det minsta älskad. Det kommer bli en rolig natt.

Partir c'est mourir un peu betyder förresten ungefär "Att skiljas är att dö en smula". Det passar så himla bra in på mig. 

Varför skall det vara så jävla svårt att göra något så normalt som att äta?