Måndagsångest ~

Då var vi här igen. Ny blogg, ny tid, ny start, nytt liv. Den här bloggen kommer att handla om fina klänningar, kärlek, Harry Potter, filosofi, drömmar och allt möjligt annat som mitt liv kan tänkas innehålla, men framför allt kommer den att handla om min dagliga kamp. Inte för att jag är uppmärksamhetssökande, inte alls. Snarare för att jag behöver någonstans att skriva av mig, och det här är ett utmärkt ställe. 

En presentation kanske skulle sitta på plats. 

Mitt namn är Cèline (fast inte på riktigt, men det är fint) och jag är snart arton och ett halvt. Jag älskar att läsa och baka, resa, dansa i regn, skriva, sitta ute på altanen klockan 3 på natten och dricka té. Jag älskar nagellack, klänningar, en pojke, rosetter, tatueringar, museum, snö, Edith Piaf, alla mina vänner, Marvel och Harry Potter, 50-talet, festivaler, konspirationsteorier, religion, människor som inte alls är som man hade förväntat sig, gamla resväskor, fotografier och en hel massa annat.
Jag gillar verkligen inte rasism, stress, Tom Cruise, hysterin kring vampyrer, insekter, höjder, dagar då allt går fel men det viktigaste av allt: jag gillar inte att äta. Det är däri min dagliga kamp ligger. Jag har ätstörningar. Det känns så fel att säga, det är ju inget fel på mig. Det är i alla fall vad jag intalar mig själv, att jag är som alla andra. Innerst inne så vet jag att det inte är så, det är inte normalt att inte äta. Människor äter för att överleva. Jag svälter för att överleva. Mentalt, that is. Jag är så fet att jag mår dåligt av att titta på mig själv. 

Jag har också börjat inse att jag inte kan leva såhär. Dels för att det inte är det minsta hälsosamt, och dels för att jag inte orkar mer. Mina ätstörningar tar upp all min tid och de tar mitt liv ifrån mig då allting kretsar kring mat och kilon. Jag försöker att samla mod och kraft till att sätta ned foten och säga stopp, men det tar tid. Samtidigt som jag vill bli fri(sk) så vill jag också bli smalare. Det är svårt att sätta fokus på att bli frisk när den sjuka delen väger tyngre. 

Förlåt för ett rörigt och svamligt inlägg. Vad jag vill säga är att nu är jag här igen, ute i bloggvärlden. 

Det här är Cèlines blogg om anorexi, men också om kamp för frihet, för ett normalt liv.