Time is making fools of us again ~

Min pojkvän mår så jävla dåligt, och det är mitt fel.
Jag kan inte äta, och det har börjat tära ordentligt på vårt förhållande. Om det här går åt helvete kommer jag aldrig, aldrig att kunna förlåta mig själv. Jag skulle försvinna in i min egen smärta, tvingad av mig själv till ett liv i evigt lidande. Jag skulle dö.

Jag känner mig så liten i den här världen, som att alla andra vet så mycket mer om hur man lever och hur man tar sig an livet än vad jag gör. Som att jag inte riktigt hör hemma här, för jag vet inte hur man lever ordentligt.

Jag var på ätstörningsenheten Korallen i Uddevalla tidigare i veckan. Det gick bra, över förväntan faktiskt. Min behandlare, som jag väntade mig skulle bryta alldeles förfärligt på finska, verkar väldigt snäll och förstående. Lite väl pushig kanske, men det är la å andra sidan hennes jobb. Min pojkvän följde med mig; satt och höll mig i handen i väntrummet, torkade mina tårar och pussade mig på pannan. Han är så fantastiskt bra. Han fick ligga och sova i väntrummet sedan i en timme, medan jag satt inne och pratade. Eller lyssnade mest - jag har otroligt svårt att tala om för andra människor hur jag mår eller hur jag känner, inte minst inför en total främling. Hon sade till mig "Du har anorexi." och jag grät som en dåre. Jag ville bara försvinna, springa därifrån och gömma mig. Få en varm kram och magiska piller som tar bort allt det onda.

Sedan skulle jag mäta mig, väga mig och mäta blodtryck så jag väckte min pojkvän och han fick följa med. Jag fick panik, panik, panik, panik när vågen visade mer än vad vågen hemma gjorde och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag fick så ont i magen att jag trodde jag skulle falla ihop. Behandlaren talade om för min pojkvän att "Hon har helt klart anorexia nervosa" och jag ville hoppa på henne och slå henne för så kan hon inte säga till honom, han skall inte behöva få höra att hans flickvän har anorexi. Det är inte rättvist. Han har aldrig bett om det här, han  förtjänar inte det här. Han är så mycket mer värd.
Jag skulle ta blodprov också, vilket jag faktiskt mot alla odds klarade riktigt bra trots att jag inte hade bedövning eller att jag knappt fick chans att förbereda mig. Jag är fullkomligt skräckslagen inför sprutor, nålar, operationer och allt som har att göra med något som går in eller igenom huden. Usch och fy.
Fast den här gången gick det på mindre än en kvart, och jag skrek inte ens. Jag grät bara jättelite och både jag och min pojke var stolta efteråt.

Som ett led i min förhoppningsvis nya livsstil åkte vi till Espresso House och jag lyckades faktiskt klämma i mig nästan en halv macka! Åh, vad stolt och glad och lycklig han var. Jag tror att det nästan kanske kan vara värt att äta bara för att få se honom så där.

Nej, nu tänker jag faktiskt gå och lägga mig. Klockan är tio i fem och jag har haft tjejkväll här hemma med fina, fina vänner. Vi gjorde pastasallad med sallad, gurka, paprika, tomat, majs, fetaost, pasta och quorn och jag åt! Jag åt till och med två fetaost-bitar och några majsbitar. Sedan åt vi chokladpudding och hallon, spelade spel och drack té. Det var jättemysigt, det var så galet längesedan jag träffade mina vänner. Det känns som att jag aldrig gör det längre men nu skall det verkligen bli ändring - jag skall ta tag i mitt liv! Jag skall ge allt jag kan för att bli frisk, jag skall börja med körkortet, jag skall börja träffa mina vänner igen, jag skall börja gå promenader igen och jag skall möblera om mitt rum (haha). Starting tomorrow! Åh, I can feel this, det här kommer bli bra. :D