Lovers are lonely ~

Okej, here we go. (Har för övrigt märkt att jag börjat blanda engelska och svenska mer och mer sedan jag kom hem, vilket roar mig väldigt mycket - nästan så att jag skrattar högt åt mig själv varje gång det händer)

Jag har ju varit bortrest i en vecka, tillsammans med ett antal andra personer, varav två av dessa ständigt kommenterat mitt matintag, mitt utseende och min icke-existerande hungerkänsla. Kommentarer som "Åh, du är så smal" och "Jag önskar verkligen att jag var lika smal som du" har varvats med "Du äter så jävla lite, ät mer!" och "Du är sjuk, hur kan du äta så lite och ändå inte vara hungrig?". Jag mår så dåligt av sådana kommentarer, vad svarar man? Vad tror dem att de kan uppnå genom att tjata på mig att äta mer?

Pappa ringde igår när jag var på väg till en kompis. Vi pratade lite och sedan frågade han om jag ätit middag. Nej svarade jag. "Du ser väl till att äta sedan då, så att du inte magrar."
Fucking fuck, varför kan de inte bara förstå hur svårt det är för mig att höra sådana saker och hur jävla svårt det är för mig att äta, trots att jag verkligen försöker. Igår åt jag ändå så himla mycket att jag trodde jag skulle spricka.
Jag åt fyra grova smörgåsar, fyra chicken mcnuggets, tre ballerina kladdkaka och jag drack en liten chokladmilkshake, ett glas oboy och en kopp té! Holy mother of God. Okej, så himla mycket kanske det inte var om man tänker på att det är utspritt över hela dagen men det kändes verkligen som att jag gick omkring och åt heeela tiden.
När jag vägde mig sist, igår morse, så vägde jag mig på en våg som visar ungefär två kg mer en vad man egentligen väger. Den visade 45,9 kg och jag dog. Det betyder att jag väger 43,9 och folk tycker ändå inte att jag är så himla smal. (Refererar i synnerhet till dem jag reste med, som pratade om andra tjejer som var jättejättesmala)

Jag vet inte vad jag skall göra med mig själv, mitt liv är upp och ned och snart skall jag på bedömningssamtal. Jag har helt ärligt talat aldrig varit så här rädd i hela mitt liv. hela min kropp skakar, mina händer skakar så mycket att jag knappt kan hålla i saker utan att tappa dem.

Min mamma ringde förut för att kolla att jag hade ätit frukost... Det gör ont att de inte litar på mig längre.

Jag längtar så tills jag skall åka till min fina, fina pojke ikväll och krypa upp i hans famn så att han kan pussa mig på pannan och säga att allt kommer att ordna sig.

Det är så rörigt i min hjärna, jag får inte ordning på någonting - allra minst mitt eget liv, så ni får helt enkelt leva med att det här är ett väldigt rörigt inlägg.

 Jag dör. Vågar inte känna efter. Stänger av alla känslor. Väntar på psykbrytet.