Med fötterna i luften och huvudet på jorden ~

Jag vägde mig för någon timme sedan. Jag borde ju egentligen vara glad. Jag väger 46 kg, som jag gjorde förut också. Ändå är det enda jag kan tänka på att jag väger alldeles för mycket, jag är tjock och titta på mina lår. Jag hör fler och fler kommentarer om att jag är tanig, skinny, alldeles för smal och så vidare. Varför ser de inte? Hur kan de undgå att se att jag lider?

Jag ville väga 48 kg. När jag kom till 48 skulle jag sätta stopp, skulle vara nöjd med mig själv, skulle börja äta lite mer. När jag kom till 48 hängde allt fläsk fortfarande och flaxade så fort jag rörde mig, jag var inte nöjd och jag började äta mindre. Jag gjorde en intervju för min fina väns projektarbete om ätstörningar. Hon frågade mig om min idealvikt och jag svarade att det var 48, men när jag nu kommit till 48 så var det plötsligt 46-47. Hon frågade mig om jag kommer kunna stoppa mig själv när jag kommit dit. Jag svarade att jag trodde att jag skulle kunna göra det. Det kan jag inte.

46 är för mycket. 45 är för mycket. 44 är lagom. Och sedan då? Då kommer 44 vara för mycket, 43 för mycket och 42 lagom och så kommer det bara fortsätta. Jag är fast i den här jävla skiten och det spelar ingen roll hur mycket jag försöker, jag kommer inte här ifrån. Jag är min ätstörning, och min ätstörning är jag. Att göra sig av med den ena skulle vara att göra sig av med den andra.

Mamma hittade bilder på min dator. Bilder som jag tagit på mig själv, ja, ni kan ju tänka er vilken typ av bilder det var. Det var ingenting jag någonsin önskat att min stackars mamma skulle behöva se. Nu väntar ett långt samtal med henne om mina matproblem, något vi aldrig talat om trots att vi kan prata om allt mellan himmel och jord. Jag är helt enkelt inte modig nog. När mamma berättade att hon hade sett bilderna föreslog hon BUP igen, hon frågade hur längesedan bilderna var tagna för jag äter ju mer nu för tiden (pfft, jag har väl aldrig ätit så lite som jag gör nu) och jag tycker så synd om henne. BUP kommer aldrig att kunna hjälpa mig, inte med det här. Jag måste ha professionell hjälp. Samtidigt är jag så jävla rädd; rädd för att gå upp i vikt - bli ful, fet och äcklig, rädd för att en behandling skulle ta jättelång tid och att jag skulle bli isolerad, rädd för att mitt liv skulle försvinna. Åh, jag är så kluven. Jag orkar inte leva så här men samtidigt vet jag att om jag skulle acceptera behandling så skulle jag bli fet. Och min pojkvän gillar inte tjocka tjejer. 

Jag älskar honom så mycket att jag går sönder inuti. Jag tycker så synd om honom som måste leva med mig, med det här. Det är inte något någon människa förtjänar. Fy bubblan, vad jag är ledsen idag.