Oh, dearest, we've got miles to go before we sleep ~

Fyfan vilken jävla skithelg. Det var längesedan jag kände mig så sviken, lämnad, bortglömd, överflödig och värdelös på samma gång. Vet inte hur många gånger jag brustit i gråt de senaste fyra dagarna. Alldeles för många, helt klart. Allting gör så ont utan någon egentlig anledning och mitt hjärta brister och går itu hur mycket jag än försöker plåstra om det. Om än det kunde vara enkelt att leva om så bara för en dag.

Idag är det exakt en vecka kvar tills jag skall på bedömningssamtal. Jag får ångest och magont så fort jag tänker på det, vill inte tänka, vill inte känna efter, vill inte prata, vill inte bli behandlad som någon jävla sjukling. Hur skall detta gå? Jag är så tacksam att jag har vänner som stöttar mig, familj som gör vad de kan för att stötta mig och framför allt för att jag har en pojkvän som skulle göra allt och lite till för mig. Han har lovat att följa med mig till Uddevalla, sitta utanför och vänta på mig medan jag är inne på samtal och sedan pussa mig på pannan när jag kommer ut.

Jag vill verkligen inte det här och jag känner att jag bara whinar hela tiden, men hela mitt liv känns så otroligt deprimerande just nu så det är svårt för mig att tänka positiva tankar.
Har inte vågat ställa mig på en våg på hela helgen; dels för att jag är livrädd för att jag skall ha gått upp i vikt och dels för att jag inte vill veta att jag har gått ned mer i vikt heller.

Jag känner mig så jävla liten, i huvudet alltså. All of this scares me to death och jag vågar knappt göra saker längre. Jag är rädd för att vara en belastning - en besvikelse.

Att leva gör så ont.