Och jag önskar jag kunde se, allt det vackra som du ser ~

You're just as sane as I am ~

Jag hade världens mest fantastiska kväll igår. Min pojke "kidnappade mig"; han sade åt mig att göra mig fin och sedan åka hem till min mamma så att han också kunde göra sig fin, han sade bara att vi skulle göra något men han vägrade berätta vad det var för något. Jag var jättenervös, jag avskyr att inte veta vad som händer och att inte ha kontroll, att inte planera. Jag var livrädd att han skulle ta med mig ut på restaurang och jag var livrädd att jag skulle bli så trött att jag inte skulle orka med vad han än hade planerat. Mina sömnproblem har nått sanslösa höjder. Natten till fredag sov jag ungefär tre timmar; jag somnade vid fem och vaknade halv åtta.
Jag var verkligen livrädd men försökte så gott jag kunde att inte visa det. Vi gick runt lite i stan, jag frös jättemycket så jag var tvungen att köpa fula strumpor på H&M för 50 spänn, hejdo pengar! Vi åkte till Linné, den allra finaste stadsdelen i Göteborg och så gick vi en stund sedan svängde pojken helt plötsligt in på en mindre gata, som inte hade något annat än en lång, lång trappa och en restaurang halvvägs uppför trappan. Han sade "Kom så tävlar vi, ser vem som orkar springa hela vägen upp" och jag sprang. Han gick, jag fick ont i knäna och han stannade vid restaurangen, tog min hand och ledde mig in. Det var så himla mysigt. Tända ljus, Buddha-statyer, mörka trämöbler, fin bakgrundsmusik och buffé. Jag blev så lättad, det är så himla mycket lättare att äta buffé än att beställa från menyn på restaurang. Om man äter buffé får man själv bestämma exakt vad av det som bjuds man vill ha och exakt hur mycket man vill utan att någon kan säga något. Man upprör ingen kock genom att lämna kvar mer än hälften av maten på tallriken och man upprör ingen pojkvän heller.
Jag åt faktiskt. På en restaurang. En och en halv vårrulle, två skivor kallrökt lax och några vindruvor. Det ingick öl eller vin till maten, bartendern skrattade när jag bad om vatten. När vi gick därifrån vägrade han fortfarande att tala om för mig vad som skulle hända. Vi tog spårvagnen och inte förrän vi var på väg att kliva ur sade han att vi skulle gå på bio. Jag blev så glad att jag började hoppa och studsa och skrek "Bio, bio, bio!".

Efter bion sade han att han hade en sak kvar som vi skulle göra. Jag ville stanna på vägen och pussas under stjärnorna men då sade han att det måste vänta. Jag förstod med en gång vart vi var på väg. Ett parkeringshus mitt i Göteborg med utsikt över nästan hela stan. Våning sju. På kvällen är det fantastiskt vackert, alla lampor och stjärnor lyser som om dem lyste för oss. Vi var där för nästan exakt ett år sedan, när vi nyss blivit ihop. Det var precis lika magiskt, lika vackert, lika himlastormande underbart den här gången.

"Sedan tog du med mig upp på taket. Göteborgsnatt och snöänglar och jag ville stanna där för evigt. Våra andetag blev rök och händerna frös. Snö i håret och innanför jackan. Tusentals lampor, tända just för oss.

Våning sju.

Du är vacker, du är lycka, du är sagolik och magisk och jag älskar dig."


Han är den bästa som finns. Den absolut allra bästaste. Han är Mr. Right, han är den jag vill leva mitt liv med, skaffa barn med, bli gammal med. Jag vill stå bredvid honom vid badrumsspegeln när han börjar räkna sina rynkor. Jag vill gå ned för altargången bredvid honom i en klänning från Vera Wang. Jag vill möblera min första lägenhet med honom. Jag vill gå barnvagnspromenader i höstsolen med honom. Jag vill misslyckas med julbaket med honom.

När du hör det här ljudet är det dags att vända blad ~

Inte nog med att jag är sjuk i anorexi, inte nog med att min apati når bibliska proportioner, inte nog med att min bror har ADHD eller att min mamma a l d r i g är hemma för hon måste jobba hela tiden nu har vi inte råd att betala hyran längre. Varför skulle jag tro på Gud när han så uppenbart ger blanka fan i oss?

Jag är så fruktansvärt jävla besviken. Jag vet inte om det är på mig själv eller på min pojkvän, men jag sitter här med ett hjärta som gör så ont att jag tror att det har gått sönder. Jag mår otroligt dåligt psykiskt och nu känns det som att det är mitt fel, som att jag själv är skyldig till mitt hälsotillstånd just nu. Jag vill inget hellre än att må bra och vara lycklig och jag är fylld av skuld och skam för att jag inte gör det, för att jag är en börda för andra, för att det får min pojkvän att må dåligt. FAN, JAG VET INTE HUR MYCKET MER AV DET HÄR JAG KLARAR AV.

Jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva.

Now and forever ~

Sitter i sängen med tjocka tofflor och önskar att jag hade ork att göra något vettigt; kanske städa lite, läsa en bok, rita eller baka men det har jag inte. Så jag sitter bara här och hjärtar allt jag kommer över på weheartit, äter jordgubbar och saknar han som gör hela min värld magisk.
Jag har ätit en halv låda jordgubbar helt själv och det är nästan, men bara nästan, så jag förmår mig själv att känna mig lite duktig. Inte nog med det, jag har faktiskt ätit fler saker idag. Jag åt en nektarin till frukost, jag fick i mig en halv bit matpaj till lunch (!) och så åt jag till och med några skedar mjukglass. Och så fort jag skrev upp allt här nu så blev jag illamående. Var stolt över mig själv hela dagen fram tills nu, när jag inser hur mycket jag stoppat i mig. Fucking jävla skit. Har inte ätit så här mycket på länge, och det är för mycket. Fuuuck, jag skall sätta på spotify och ställa mig och dansa bort allt.Dansa bort kalorierna, dansa bort fettet, dansa bort skammen och skuldkänslorna, dansa bort besvikelsen och dansa bort livet.

Jag ringde min pojkvän efter att jag varit på sjukhuset i fredags. Han frågade hur det hade gått och jag svarade "Sämst. Jag grät.", han frågade inte ens varför. Mina tårar är vardagsmat för honom. Jag önskar att jag hade honom hos mig. Han hade låtit mig hålla hans hand, pussa hans kind och gömma mig i vrån där halsen, nacken och axeln möts och han hade pussat mig på pannan, sagt att han älskar mig och att han är stolt över mig för att jag kämpar.

Det är jobbigt att försöka låtsas vara stark när man inte är det egentligen. När man är den allra svagaste stackars sate som någonsin satt sin fot på denna jord, hur skall man då kunna låtsas vara stark inför sin hjälte? En hjälte som aldrig ger upp hoppet, en hjälte som älskar villkorslöst, som tar dig i handen och fastän det blåser full storm så går ni tillsammans ut genom dörren. Jag vill inte svika honom.
Han är det som gör världen vacker, marken lätt och luften varm. Jag vet inte hur det ens är möjligt, men jag älskar honom mer och mer för varje dag. Det är han som är Mr Right och jag skall kämpa hårt, hårdare, hårdast för att bli frisk så att jag inte behöver vara sjukskriven, så att vi kan flytta ihop och skaffa barn. Jag vill, varje nerv i min kropp skriker efter ett liv med honom men jag vet att ingenting är möjligt så länge jag är sådan här.

Nu tänker jag lägga upp en matplan inför imorgon och den skall innehålla mer än vad jag vanligtvis äter. Det skall vara frukost, lunch, middag och kvällsmat och så här skall det se ut.
Frukost: en smörgås, en kopp té
Lunch: en hel scones/en hel tallrik havregrynsgröt, en kopp té
Middag: vad som än bjuds här hemma och jag skall försöka ta en så stor portion som möjligt och jag skall försöka att inte lämna något kvar
Kvällsmat: en smörgås, en kopp té

Gud, jag känner redan nu vilken jävla ångest jag kommer ha redan vid lunchen imorgon. Shit, hur svårt kan det vara egentligen? "Vanliga" människor äter ju utan problem, varför skall inte jag kunna göra det?
För att jag tror att jag har över 40 centimeter bredare höfter än vad jag egentligen har och för att jag är riktigt jävla fet.

Time is making fools of us again ~

Min pojkvän mår så jävla dåligt, och det är mitt fel.
Jag kan inte äta, och det har börjat tära ordentligt på vårt förhållande. Om det här går åt helvete kommer jag aldrig, aldrig att kunna förlåta mig själv. Jag skulle försvinna in i min egen smärta, tvingad av mig själv till ett liv i evigt lidande. Jag skulle dö.

Jag känner mig så liten i den här världen, som att alla andra vet så mycket mer om hur man lever och hur man tar sig an livet än vad jag gör. Som att jag inte riktigt hör hemma här, för jag vet inte hur man lever ordentligt.

Jag var på ätstörningsenheten Korallen i Uddevalla tidigare i veckan. Det gick bra, över förväntan faktiskt. Min behandlare, som jag väntade mig skulle bryta alldeles förfärligt på finska, verkar väldigt snäll och förstående. Lite väl pushig kanske, men det är la å andra sidan hennes jobb. Min pojkvän följde med mig; satt och höll mig i handen i väntrummet, torkade mina tårar och pussade mig på pannan. Han är så fantastiskt bra. Han fick ligga och sova i väntrummet sedan i en timme, medan jag satt inne och pratade. Eller lyssnade mest - jag har otroligt svårt att tala om för andra människor hur jag mår eller hur jag känner, inte minst inför en total främling. Hon sade till mig "Du har anorexi." och jag grät som en dåre. Jag ville bara försvinna, springa därifrån och gömma mig. Få en varm kram och magiska piller som tar bort allt det onda.

Sedan skulle jag mäta mig, väga mig och mäta blodtryck så jag väckte min pojkvän och han fick följa med. Jag fick panik, panik, panik, panik när vågen visade mer än vad vågen hemma gjorde och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag fick så ont i magen att jag trodde jag skulle falla ihop. Behandlaren talade om för min pojkvän att "Hon har helt klart anorexia nervosa" och jag ville hoppa på henne och slå henne för så kan hon inte säga till honom, han skall inte behöva få höra att hans flickvän har anorexi. Det är inte rättvist. Han har aldrig bett om det här, han  förtjänar inte det här. Han är så mycket mer värd.
Jag skulle ta blodprov också, vilket jag faktiskt mot alla odds klarade riktigt bra trots att jag inte hade bedövning eller att jag knappt fick chans att förbereda mig. Jag är fullkomligt skräckslagen inför sprutor, nålar, operationer och allt som har att göra med något som går in eller igenom huden. Usch och fy.
Fast den här gången gick det på mindre än en kvart, och jag skrek inte ens. Jag grät bara jättelite och både jag och min pojke var stolta efteråt.

Som ett led i min förhoppningsvis nya livsstil åkte vi till Espresso House och jag lyckades faktiskt klämma i mig nästan en halv macka! Åh, vad stolt och glad och lycklig han var. Jag tror att det nästan kanske kan vara värt att äta bara för att få se honom så där.

Nej, nu tänker jag faktiskt gå och lägga mig. Klockan är tio i fem och jag har haft tjejkväll här hemma med fina, fina vänner. Vi gjorde pastasallad med sallad, gurka, paprika, tomat, majs, fetaost, pasta och quorn och jag åt! Jag åt till och med två fetaost-bitar och några majsbitar. Sedan åt vi chokladpudding och hallon, spelade spel och drack té. Det var jättemysigt, det var så galet längesedan jag träffade mina vänner. Det känns som att jag aldrig gör det längre men nu skall det verkligen bli ändring - jag skall ta tag i mitt liv! Jag skall ge allt jag kan för att bli frisk, jag skall börja med körkortet, jag skall börja träffa mina vänner igen, jag skall börja gå promenader igen och jag skall möblera om mitt rum (haha). Starting tomorrow! Åh, I can feel this, det här kommer bli bra. :D

När vodkan gjort oss vackra ~

"Sådana som du och jag behöver inte motionera. Vi brottas mot våra demoner istället."
Jag har så fina vänner, sådana som gör mig alldeles tårögd av glädje och tacksamhet klockan ett på natten när monstren morrar under sängen och pojkvännen är alldeles för långt borta (fast egentligen är han ju bara några kilometer bort).

Jag känner mig tjockare än någonsin.

... så lovar jag att rädslan aldrig mer skall bo hos dig.

Oh, dearest, we've got miles to go before we sleep ~

Fyfan vilken jävla skithelg. Det var längesedan jag kände mig så sviken, lämnad, bortglömd, överflödig och värdelös på samma gång. Vet inte hur många gånger jag brustit i gråt de senaste fyra dagarna. Alldeles för många, helt klart. Allting gör så ont utan någon egentlig anledning och mitt hjärta brister och går itu hur mycket jag än försöker plåstra om det. Om än det kunde vara enkelt att leva om så bara för en dag.

Idag är det exakt en vecka kvar tills jag skall på bedömningssamtal. Jag får ångest och magont så fort jag tänker på det, vill inte tänka, vill inte känna efter, vill inte prata, vill inte bli behandlad som någon jävla sjukling. Hur skall detta gå? Jag är så tacksam att jag har vänner som stöttar mig, familj som gör vad de kan för att stötta mig och framför allt för att jag har en pojkvän som skulle göra allt och lite till för mig. Han har lovat att följa med mig till Uddevalla, sitta utanför och vänta på mig medan jag är inne på samtal och sedan pussa mig på pannan när jag kommer ut.

Jag vill verkligen inte det här och jag känner att jag bara whinar hela tiden, men hela mitt liv känns så otroligt deprimerande just nu så det är svårt för mig att tänka positiva tankar.
Har inte vågat ställa mig på en våg på hela helgen; dels för att jag är livrädd för att jag skall ha gått upp i vikt och dels för att jag inte vill veta att jag har gått ned mer i vikt heller.

Jag känner mig så jävla liten, i huvudet alltså. All of this scares me to death och jag vågar knappt göra saker längre. Jag är rädd för att vara en belastning - en besvikelse.

Att leva gör så ont.

Lovers are lonely ~

Okej, here we go. (Har för övrigt märkt att jag börjat blanda engelska och svenska mer och mer sedan jag kom hem, vilket roar mig väldigt mycket - nästan så att jag skrattar högt åt mig själv varje gång det händer)

Jag har ju varit bortrest i en vecka, tillsammans med ett antal andra personer, varav två av dessa ständigt kommenterat mitt matintag, mitt utseende och min icke-existerande hungerkänsla. Kommentarer som "Åh, du är så smal" och "Jag önskar verkligen att jag var lika smal som du" har varvats med "Du äter så jävla lite, ät mer!" och "Du är sjuk, hur kan du äta så lite och ändå inte vara hungrig?". Jag mår så dåligt av sådana kommentarer, vad svarar man? Vad tror dem att de kan uppnå genom att tjata på mig att äta mer?

Pappa ringde igår när jag var på väg till en kompis. Vi pratade lite och sedan frågade han om jag ätit middag. Nej svarade jag. "Du ser väl till att äta sedan då, så att du inte magrar."
Fucking fuck, varför kan de inte bara förstå hur svårt det är för mig att höra sådana saker och hur jävla svårt det är för mig att äta, trots att jag verkligen försöker. Igår åt jag ändå så himla mycket att jag trodde jag skulle spricka.
Jag åt fyra grova smörgåsar, fyra chicken mcnuggets, tre ballerina kladdkaka och jag drack en liten chokladmilkshake, ett glas oboy och en kopp té! Holy mother of God. Okej, så himla mycket kanske det inte var om man tänker på att det är utspritt över hela dagen men det kändes verkligen som att jag gick omkring och åt heeela tiden.
När jag vägde mig sist, igår morse, så vägde jag mig på en våg som visar ungefär två kg mer en vad man egentligen väger. Den visade 45,9 kg och jag dog. Det betyder att jag väger 43,9 och folk tycker ändå inte att jag är så himla smal. (Refererar i synnerhet till dem jag reste med, som pratade om andra tjejer som var jättejättesmala)

Jag vet inte vad jag skall göra med mig själv, mitt liv är upp och ned och snart skall jag på bedömningssamtal. Jag har helt ärligt talat aldrig varit så här rädd i hela mitt liv. hela min kropp skakar, mina händer skakar så mycket att jag knappt kan hålla i saker utan att tappa dem.

Min mamma ringde förut för att kolla att jag hade ätit frukost... Det gör ont att de inte litar på mig längre.

Jag längtar så tills jag skall åka till min fina, fina pojke ikväll och krypa upp i hans famn så att han kan pussa mig på pannan och säga att allt kommer att ordna sig.

Det är så rörigt i min hjärna, jag får inte ordning på någonting - allra minst mitt eget liv, så ni får helt enkelt leva med att det här är ett väldigt rörigt inlägg.

 Jag dör. Vågar inte känna efter. Stänger av alla känslor. Väntar på psykbrytet.

Find my head is always up in the clouds ~

Bristen på uppdatering beror på att jag har varit utomlands och shoppat upp alla mina pengar. Den andra augusti klockan 10.00 skall jag åka in till Uddevalla på bedömningssamtal. Min pojkvän har lovat att följa med. Jag är så jävla rädd.


Så fruktansvärt jävla rädd.

Ride my wild heart ~

Stod just och velade i säkert en kvart om jag skulle våga ta en ballerinakaka eller inte. Kom fram till att jag inte vågade. Tog ett glas vatten istället, eftersom jag redan blivit itvingad frukost idag. Vaknade hemma hos pojkvännen och hans mor och syster tyckte att jag såg så blev ut och de fick mig att äta både en smörgås och ett knäckebröd.

De ringde idag. Inte ett som de sade, utan klockan elva. Jag tror att det var bra att de gjorde det, annars hade jag nog aldrig vågat svara. Hon frågade en massa frågor; om min relation till mat, min vikt och längd, min situation hemma osv. De kommer skicka en kallelse hem till mig den här veckan, sedan skall jag få komma på ett bedömningssamtal där vi skall lägga upp en behandlingsplan och sedan skall jag påbörja behandlingen.

The world is spinning too fast och jag har förlorar all kontroll.

C'est ma réalité ~

Imorgon, klockan 13.00, ringer någon från ätstörningsenheten i Uddevalla hem till mig. För att boka in på på bedömningssamtal.

Jag har gått ned i vikt, igen. Träffade en av mina bästaste vänner idag, för första gången på en månad, och hans första kommentar var "Har du gått ned ännu mer i vikt?". Jag förstår inte hur alla kan tycka att jag är så smal när jag ser ut som ett jävla monster.

Jag vet inte om jag borde vara lättad för att de skall ringa imorgon, men det är jag inte. Jag är rentav förtvivlad. Jag kommer bli tjock, de kommer tvinga mig att äta och jag kommer att gå upp i vikt. Jag fick nästan panikångest när barnmorskan på Ungdomsmottagningen sade att hon skulle ringa till ätstörningsenheten. Grät och skakade medan hon gjorde sitt samtal, och fick än mer panik när hon talade om för mig att de skulle ringa imorgon. Överväger att inte lyfta på luren. Jag är livrädd.

Så kan det gå, när inte haspen är på ~

Jag svimmade igår. För första gången sedan jag var tre år och halkade på badrumsgolvet. Ironiskt nog skedde även detta svimningsanfall i badrummet. Jag var hemma hos en kompis igår, vi skulle ha myskväll och filmmarathon med några tjejer. Efter att vi tittat på två filmer bestämde vi oss för att det var dags att laga mat. Medan vi gjorde det fick jag jätteont i magen, verkligen jättejätteont, och när vi skulle börja äta så var jag tvungen att gå på toa - liksom för att se om det var därför jag hade ont i magen. När jag satte mig på toan började det snurra i huvudet och det sista jag minns är att jag tittade ned på mina händer och kände hur hela kroppen domnade bort. Jag vaknade av att de andra tjejerna stod utanför dörren och bankade och skrek. Det var jätteläskigt, de lät så rädda och jag förstod ingenting där jag låg på det kalla badrumsgolvet. Jag reste mig snabbt och låste upp dörren och sade "Jag tror jag svimmade". Fick lov att lägga mig i soffan och ringa mamma så att hon skulle komma och hämta mig. När jag låg där var tjejerna jätterara; de klappade mig på huvudet, hämtade vatten, masserade mina fötter, lade en varm handduk på min mage och alla satt på golvet runt soffan för att hålla mig sällskap. Jag kände bara att jag förstört hela kvällen för dem.

I alla fall så vet mamma allting nu. Vi pratade till två inatt, trots att hon skulle upp och jobba idag. Jag har lovat att gå till ungdomsmottagningen idag, jag vet inte om jag vågar. Jag vet inte om jag vill det här. Stackars mamma.
Varför skall jag försöka bli frisk från nånting jag inte ens är sjuk i?

Med fötterna i luften och huvudet på jorden ~

Jag vägde mig för någon timme sedan. Jag borde ju egentligen vara glad. Jag väger 46 kg, som jag gjorde förut också. Ändå är det enda jag kan tänka på att jag väger alldeles för mycket, jag är tjock och titta på mina lår. Jag hör fler och fler kommentarer om att jag är tanig, skinny, alldeles för smal och så vidare. Varför ser de inte? Hur kan de undgå att se att jag lider?

Jag ville väga 48 kg. När jag kom till 48 skulle jag sätta stopp, skulle vara nöjd med mig själv, skulle börja äta lite mer. När jag kom till 48 hängde allt fläsk fortfarande och flaxade så fort jag rörde mig, jag var inte nöjd och jag började äta mindre. Jag gjorde en intervju för min fina väns projektarbete om ätstörningar. Hon frågade mig om min idealvikt och jag svarade att det var 48, men när jag nu kommit till 48 så var det plötsligt 46-47. Hon frågade mig om jag kommer kunna stoppa mig själv när jag kommit dit. Jag svarade att jag trodde att jag skulle kunna göra det. Det kan jag inte.

46 är för mycket. 45 är för mycket. 44 är lagom. Och sedan då? Då kommer 44 vara för mycket, 43 för mycket och 42 lagom och så kommer det bara fortsätta. Jag är fast i den här jävla skiten och det spelar ingen roll hur mycket jag försöker, jag kommer inte här ifrån. Jag är min ätstörning, och min ätstörning är jag. Att göra sig av med den ena skulle vara att göra sig av med den andra.

Mamma hittade bilder på min dator. Bilder som jag tagit på mig själv, ja, ni kan ju tänka er vilken typ av bilder det var. Det var ingenting jag någonsin önskat att min stackars mamma skulle behöva se. Nu väntar ett långt samtal med henne om mina matproblem, något vi aldrig talat om trots att vi kan prata om allt mellan himmel och jord. Jag är helt enkelt inte modig nog. När mamma berättade att hon hade sett bilderna föreslog hon BUP igen, hon frågade hur längesedan bilderna var tagna för jag äter ju mer nu för tiden (pfft, jag har väl aldrig ätit så lite som jag gör nu) och jag tycker så synd om henne. BUP kommer aldrig att kunna hjälpa mig, inte med det här. Jag måste ha professionell hjälp. Samtidigt är jag så jävla rädd; rädd för att gå upp i vikt - bli ful, fet och äcklig, rädd för att en behandling skulle ta jättelång tid och att jag skulle bli isolerad, rädd för att mitt liv skulle försvinna. Åh, jag är så kluven. Jag orkar inte leva så här men samtidigt vet jag att om jag skulle acceptera behandling så skulle jag bli fet. Och min pojkvän gillar inte tjocka tjejer. 

Jag älskar honom så mycket att jag går sönder inuti. Jag tycker så synd om honom som måste leva med mig, med det här. Det är inte något någon människa förtjänar. Fy bubblan, vad jag är ledsen idag. 

Allt rasar. Kaos.

jag tror jag dör

Those who don't believe in magic will never find it ~

Igår var jag på Lindex, kände att det var dags att uppdatera min garderob. Upptäckte snart att det mesta var för stort, så jag styrde stegen mot barnavdelningen där jag hittade en massa fina klänningar som jag bestämde mig för att prova - alla i storlek 170, eftersom jag inte trodde att något mindre skulle passa. Alla var för stora, så jag hämtade en storlek mindre. Även de var förstora, storleken där under också. Tillslut stod jag där med en klänning i storlek 146 (eller vad de nu har för storlekar, något på 140 var det i alla fall) och jag var nära på att börja gråta av frustration. Den var för stor. Är det jag som är för liten eller är det Lindex som bara gör kläder till morbidly obese kids?

Jag har haft fullt upp det senaste, det är därför jag inte kunnat skriva något. Sist jag skrev var dagen innan vår bal på slottet. Det var alldeles fantastiskt, alla var så himlastormande vackra i sina klänningar och kostymer. Jag blev kär i världen. 

Den helgen bakade jag så mycket jag orkade, för veckan därpå tog jag studenten och jag vet inte hur många gånger jag grät under dagen. Jag grät av ångest, sorg, smärta och lite glädje. Jag försökte så gott jag kunde stänga ute alla mina känslor, annars skulle jag fått återkommande panikångetattacker under hela dagen. Jag lyckades i alla fall gråta långt mindre än vad jag trodde att jag skulle göra. Jag förtränger fortfarande att jag tagit studenten för att slippa ta itu med den känslostorm som kommer följa när jag väl börjar tänka på det. Det är inte det minsta hälsosamt, men jag orkar inte bli förstörd nu. Jag vill också vara lycklig, om så bara för en stund. 

Så på den sista tiden har jag varit på bal, student, bröllop och snart skall jag på ytterligare två studenter. Man kan tro att jag har försökt skärpa mig och verkligen äta under de här tillfällena, man kan tro fel. Jag överväldigade av insikten att alla inte alls stirrade på mig när jag satt och petade i innehållet min tallrik, utan att folk faktiskt var upptagna med annat. Dock ledde det inte till att min olust att äta inför andra dämpades, snarare fick den nytt liv och jag fortsatte att peta i maten tills någon kom och städade undan min tallrik. 

Jag orkar inte med kampen jag utkämpar varje gång jag skall äta något. Jag orkar verkligen inte mer.

Jag vill vara smal, men jag vill inte behöva genomgå detta för att nå dit. 

Samtidigt vet jag att om jag skulle försöka bli "frisk" (/normal...) så skulle min vikt skjuta i höjden och jag skulle dö av ångest. Jag som redan är livrädd för speglar, vågar och andras blickar skulle bli rent paranoid av att öka i vikt. Jag vill verkligen inte bli tjockare. Jag vill inte ha det fettet som redan täcker min kropp, än mindre vill jag ha ytterligare fett. 

Jag saknar min pojke så himla mycket. Han är långt borta och kan inte rädda mig från nattmonstrena som rör sig i mörkret. Min lilla nittio-säng är obegripligt stor när han inte ligger bredvid. Jag saknar hans tunga andedräkt när han somnat med ansiktet intill min nacke. Jag saknar hur hans bröstkorg höjer och sänker sig i takt med andetagen när jag vilar mitt huvud mot den. Jag saknar hur hans kramar får mig att känna mig vackrast i världen. Jag saknar hur hans ögon talar om för mig att ingenting kan skada mig så länge han är i närheten. Men nu är han inte här.

Snartsnartsnartsnartsnartsnartsnartsnartsnartsnartsnart.

Jag försöker. Jag önskar jag vore starkare

Högt över molnen ~

Sitter här och snorar och har ångest. Ångest över mat och för att skolan snart är slut. Lider av en relativt stark separationsångest som inte bara gör det svårt för mig att skiljas från människor, utan även saker. Städade ur mitt skåp i skolan idag för att lämna tillbaka nyckeln. Jag stuvade ned alla mina saker i min väska medan tårarna rann ned för min kind. Tog med mig sakerna hem för att försöka rensa ut vad som borde slängas och inte här, för att undvika en ångestattack i skolan.

Så nu sitter jag här och gråter istället. Försöker förmå mig att slänga alla skitsaker jag samlat på mig under de här tre åren men det är helt omöjligt. Jag tänker att det här kanske jag behöver veta i framtiden eller ååh, jag kommer ihåg när vi gjorde det här och det kan jag inte slänga bla, bla, bla. Försöker så gott jag kan att bara ta till vara på uppsatser jag skrivit och papper från språklektioner. Jag tycker att det är viktigt att kunna många olika språk så att man kan föra sig vart än livet tar en. Fast det slutar ändå med att jag sparar allt.

Jag har haft den absolut bästa veckan på länge. Har mått så himla bra och bara gjort saker som gjort mig lycklig.  Jag har varit på en jättestor fest, firat ett halvår med pojken, varit på bio, köpt klänningar och strumpebyxor, gjort något som jag aldrig gjort förut (hemlighetsmakeriiiiii), varit på klassfest, haft klassdag och imorgon skall jag klä upp mig ordentligt för då är det bal på slottet. Till råga på allt har jag dock blivit förkyld och kan knappt andas. Hoppas att det släpper lite tills imorgon, jag hinkar té med c-vitamin i.

Jag har inte vågat ställa mig på vågen på flera dagar. Jag har inte ätit särskilt mycket mer än vanligt, men ändå har jag lyckats få i mig lite mer. Borde se det som en framgång, borde verkligen det, men det är så jävla svårt. Allt jag ser nu är fettet som väller över överallt; mina tjocka lår, magen som putar ut, "kärlekshandtagen" som viker sig över strumpebyxorna, korvfingrarna och fettet som hänger från armarna. Jag känner mig så vidrig.

Mår så himla dåligt just nu. Är jätteförkyld och tjock, har separationsångest of doom och känner mig inte det minsta älskad. Det kommer bli en rolig natt.

Partir c'est mourir un peu betyder förresten ungefär "Att skiljas är att dö en smula". Det passar så himla bra in på mig. 

Varför skall det vara så jävla svårt att göra något så normalt som att äta?

My head is currently a horrible place to be ~

Ber om ursäkt för bristen på uppdatering. Jag har haft så galet mycket att göra i skolan att jag helt enkelt inte haft tid att skriva. Jag har suttit uppe till sent på natten varje kväll i två veckor för att få allt färdigt och nu är jag en sådan där levande zombie igen. Bara går omkring, gör allt på rutin och ingenting verkar vettigt. Imorgon är dock allt över. Efter imorgon kommer jag inte behöva göra en endaste skoluppgift till på väldigt, vääääldigt länge och det skall bli så skönt. 

Helgen som jag fruktade blev inte fullt så farlig som jag hade väntat mig. Avskyr verkligen kalas och fester och sociala tillställningar. Jag fick i mig nästan en hel grillad kycklingfilé, några chips (!! USCH, jag som aldrig ens äter chips), och en liten bit tårta. Jag kände mig lite, lite, lite stolt efteråt men bara lite. Lite duktig tyckte jag att jag var som hade ätit, men ångesten är starkare. Hade helst av allt velat springa och gömma mig, men vem gör det på ett kalas? 

Min riddare på vit häst (wait@bilddagboken.se) var tvungen att åka sedan också och då blev det ännu jobbigare. Alla började försöka få mig att dricka alkohol och äta en massa onyttigheter, men jag dricker aldrig alkohol längre för att det är så mycket kalorier i det. Äter inte heller varken chips eller ostbågar eller något sådant. Fast i lördags gjorde jag det, jag åt några chips. Sedan mådde jag skitdåligt. Åh, jag orkar inte med det här.

På vägen till festen pratade jag med min pojke om att jag funderar på att anmäla mig till Anorexi- och Bulimienheten efter skolan, för att jag inte orkar leva så här. Det enda han sade var "Om du tror att det skulle hjälpa dig så tycker jag att du skall göra det" och sedan var det samtalet avslutat enligt honom. Om jag skall orka gå igenom det här så behöver jag hans stöd och just nu känns det inte riktigt som att jag har det. Vet inte vad jag skall göra, jag känner mig inte redo - inte för någonting. 

Jävla pepp inlägg det blev, men jag är inte så pepp just nu heller. Imorgon låter det nog annorlunda, för då är jag fri! 

Fri från skolan i alla fall...

Sophisticated Lady ~

Jag har fått i mig så himla mycket mat idag, min mage är helt enorm. Det började när jag efter skolan gick till affären för att köpa hallon att äta när jag pluggar ikväll. Jag kom ut med hallon och en glass! Kände ångesten komma krypande, men försökte skjuta undan den. Inte blev det bättre av att jag kollade kalorierna när jag redan betalat för glassen och gått ut. 340 kcal. Trehundrafyrtio kalorier. Kände mig så himla tjock, ändå kunde jag inte slänga glassen, trots både illamående och ångest. Den kostade 27 kronor, och så mycket pengar kastar man inte bara bort. Sedan lagade pappa mat och då blev jag tvungen att äta.Två potatishalvor och fisk. Dränkt i grädde och ost! Åh, jag ville inte vara med. Sedan har jag ätit 125 gram hallon á ca 40 kcal, druckit ett halvt glas mjölk, en kopp té med mjölk och en powerking. Vet inte vad maten jag åt innehöll, men har säkert landat på en 1000 kalorier idag. Det var längesedan jag åt såhär mycket och kände mig såhär tjock och nu sitter jag här med ångest och en mage som putar ut. Uuusch.

Funderar över hur jag skall lyckas överleva helgen. På fredag skall jag ha myskväll med min pojkvän, det var så längesedan det bara var han och jag. Våra dagar tillsammans just nu ser mest ut som så att han kommer hit, jag sitter och pluggar, han går och lägger sig, jag sitter och pluggar flera timmar till och när jag sedan går och lägger mig så har han somnat för längesedan. Han kommer säkert vilja äta något gott. Jag kommer inte vilja äta alls.
På lördag skall vi till en kompis på kalas. Ordet kalas är i min värld synonymt med en jävla massa mat och kakor/tårta. Jag skall själv baka och ge bort som födelsedagspresent. Jag fullkomligt avskyr att infinna mig på sådana här tillställningar, då det inte är tillåtet att inte äta. Där man måste trycka i sig en massa skit bara för att andra tittar och frågar om man inte gör det. Jag gillar inte att folk inte kan låta mig vara ifred.

T var här idag. Åh, vad jag har saknat henne! Hon är så himla fin. Vi pratade om pojkar och om ätstörningar. Det är så skönt att kunna prata med någon i verkligheten som faktiskt har insikt i hur det är och som kan relatera. Jag visade henne My Immortal, den värsta fan fiction som någonsin skrivit. Vi skrattade så vi grät.

Det har tagit mig galet lång tid att skriva det här inlägget. Jag har så svårt att koncentrera mig på saker en längre tid, jag håller alltid på med flera saker samtidigt för att inte bli uttråkad och tappa lusten helt. Samtidigt som jag skrivit det här inlägget har jag skrivit klart en uppsats, gjort en lista på eventuella smaker på macarons som jag skall baka till kalaset i helgen, försökt lösa min 4x4 Rubik's kub och målat naglarna. Nu skall jag skriva en uppsats till, om historiska personer som förändrat mitt liv. Man skall skriva om tre, jag har bara kommit på två och den skall vara inlämnad i övermorgon. Jag skall skriva om J.K Rowling (Harry Potter) och Johann Gutenberg (boktryckarkonsten), och så skall jag lyssna på Håkan Hellström. Det skall jag göra nu.
Tjillevippen!

Sån brevlåda skall jag ha när jag blir stor. Tänk att bara få brev fyllda med vackra ord och tankar som får en att sväva högt på rosa moln, tänk om till och med räkningarna var som små kärleksbrev. "Älskade Cèline, vi vet att du har det kärvt just nu, därför vill vi bara tala om att du kan betala dina räkningar när helst du önskar. Vi bifogar en puss."

Without you, I'm nothing ~

Jag avskyr meningslösa dagar som denna. Dagar som bara flyter förbi utan att man ens hinner reflektera över vad man kunde ha gjort. Dagar då man känner sig så likgiltig inför allt att det känns som om ens liv inte fyller någon som helst funktion.

Jag åt blåbär och björnbär i mjölk idag. Det kändes riktigt bra, och somrigt. Senare ikväll skall pappa laga kyckling och wokgrönsaker. Vågar knappt tänka på det, vill verkligen inte ha något.
Idag i skolan så satt vi ute i gräset på rasten och en kille i min klass började säga till en tjej "Fan vad tjock du är, vad ful du är!" och han fortsatte med det ganska länge. Han skämtade såklart, och tjejen tog inte åt sig. Det gjorde jag. Började skaka, och kände mig ännu fetare än vad jag gjorde innan. Inte blev det bättre av att den här tjejen är jättesmal, tänk vad de måste tycka om mig då? Om han kan säga att hon är tjock, då måste ju jag vara riktigt fet? En annan kille i min klass flikade in och sade, också på skämt, "Nu kommer de få anorexi!" och mitt hjärta sjönk som en sten. Jag tycker verkligen inte att det är roligt att skämta om det. Jag vet hur det ser ut, och det finns inget som helst humoristiskt med det. Samma kille som sa att tjejen skulle få anorexi har också frågat mig om jag har anorexi. Det var förra året, i bamba. Alla satt med sina överfulla tallrikar med mat och jag satt där med ingenting, som vanligt. Jag kan inte ens minnas sist gång jag åt lunch i skolan. Nu är det nästan ett år sedan jag ens satte min fot där inne. Det ger mig absolut ingenting att sitta och titta på när andra vräker i sig mat och själv känna mig tjock. Killen, som jag för övrigt gått i samma klass som i tusen år och som vet att jag aldrig äter i bamba, vände sig helt plötsligt till mig och frågade (på skoj) "Varför äter du ingenting, har du anorexi eller?!" och jag var nära på att både börja gråta och köra knytnäven i ansiktet på honom.

Nog med svammel, jag måste ju faktiskt plugga nu innan jag skall pussa på min fina pojkvän. Pusselipuss

Måndagsångest ~

Då var vi här igen. Ny blogg, ny tid, ny start, nytt liv. Den här bloggen kommer att handla om fina klänningar, kärlek, Harry Potter, filosofi, drömmar och allt möjligt annat som mitt liv kan tänkas innehålla, men framför allt kommer den att handla om min dagliga kamp. Inte för att jag är uppmärksamhetssökande, inte alls. Snarare för att jag behöver någonstans att skriva av mig, och det här är ett utmärkt ställe. 

En presentation kanske skulle sitta på plats. 

Mitt namn är Cèline (fast inte på riktigt, men det är fint) och jag är snart arton och ett halvt. Jag älskar att läsa och baka, resa, dansa i regn, skriva, sitta ute på altanen klockan 3 på natten och dricka té. Jag älskar nagellack, klänningar, en pojke, rosetter, tatueringar, museum, snö, Edith Piaf, alla mina vänner, Marvel och Harry Potter, 50-talet, festivaler, konspirationsteorier, religion, människor som inte alls är som man hade förväntat sig, gamla resväskor, fotografier och en hel massa annat.
Jag gillar verkligen inte rasism, stress, Tom Cruise, hysterin kring vampyrer, insekter, höjder, dagar då allt går fel men det viktigaste av allt: jag gillar inte att äta. Det är däri min dagliga kamp ligger. Jag har ätstörningar. Det känns så fel att säga, det är ju inget fel på mig. Det är i alla fall vad jag intalar mig själv, att jag är som alla andra. Innerst inne så vet jag att det inte är så, det är inte normalt att inte äta. Människor äter för att överleva. Jag svälter för att överleva. Mentalt, that is. Jag är så fet att jag mår dåligt av att titta på mig själv. 

Jag har också börjat inse att jag inte kan leva såhär. Dels för att det inte är det minsta hälsosamt, och dels för att jag inte orkar mer. Mina ätstörningar tar upp all min tid och de tar mitt liv ifrån mig då allting kretsar kring mat och kilon. Jag försöker att samla mod och kraft till att sätta ned foten och säga stopp, men det tar tid. Samtidigt som jag vill bli fri(sk) så vill jag också bli smalare. Det är svårt att sätta fokus på att bli frisk när den sjuka delen väger tyngre. 

Förlåt för ett rörigt och svamligt inlägg. Vad jag vill säga är att nu är jag här igen, ute i bloggvärlden. 

Det här är Cèlines blogg om anorexi, men också om kamp för frihet, för ett normalt liv.